I dagarna tar det nygamla vid igen. Reflekterade över det i Ivar LO- parken igår när jag satt med Lövet och en pava i det behagliga solskenet. Vi tog plats under den stora korkeken som inte alls var en ek utan en bok och där fick vi skugga och vinden som arbetade sig upp från Riddarfjärden gav behaglig svalka.

Jag har gått Montelius väg flera gånger men jag har aldrig tidigare öppnat den rödmålade grinden till parken som tar emot en med öppna armar och framförallt med en prunkande grön gräsmatta. Det är en liten backe upp mot själva lekplatsen och mot den byst som visar en av våra mest framstående arbetarförfattare. Han har blicken riktad mot sandlådan och missar således den fantastiskt vackra utsikten där en ensam segelbåt tar sig fram på den glittrande fjärden.

Under tiden vi läppjar på fint vin i pappmugg anser solen att det snart får vara nog och den dalar sakta ner bortom husen vid Kungsholmen ungefär där en gång Monica Z bodde. Det svagt orangefärgade spegler sig i hötorgsskrapornas gavel och det ger ett intryck av samspel och av harmoni.

Ovanför oss sitter ett finskt sällskap vid bordet och arrangerar middag medan det längre ner i backen tas fram engångsgrillar och filtar. Det sorlar av samtal och orden höjs och de sänks och en helhet av ett samtal är omöjligt att urskilja.

Vi firar en skuldfri lövet. Han har gjort sig av med IKEA, han har gjort sitt med CSN och han har pyntat av landstället i Norrtälje. Han är något så fint som hemmansägare och en ensam sådan. En fika blev en pava och en sitt i det gröna i den mildaste afton denna sommar hittills haft att erbjuda.

Vi skålar samtidigt som klockan slår sju. Ett stort sällskap drar förbi. Det är en vacker kväll.