Jag såg på, precis som alla andra
när trädet hämtades.
Nedsågat
kunde man se hur ruttet det var inuti.
Som vi slitit för att hålla det upprätt.
Vi spred en dimma som berättade för andra,
att allt var okej.

Vi hoppades på bättring.
Att någon
Någon, skulle ta hand om vårt stackars
stackars träd.
Själva hade vi ju inte tid.
Eller råd.
Eller kunskap.

Vi överlåter allt till Experterna.
De kan ta hand om vårt träd.
De har olika teorier om hur vi ska rädda trädet.
Vi väljer helst det billigaste alternativet.
Det gör ju inget.
Fast, vi har inte råd.
Trädet har inte heller råd.

Vad ska trädet göra nu?
Den frågan har rätt många ställt sig.
Inte bara experter, utan såna som dig och mig.
Men vi låter experterna tänka lite till.
Slita lite för sin expertkunskap.
Vi har annat att göra.
Trädet står där, ståtligt och ihåligt.

Vi pratar ofta om förr.
Hur det var när vi var barn.
Hur tryggt och säkert det var
att springa runt trädet, klättra i trädet, göra trädet fint.
Inte nu längre.
Nu är det farligt, ruttet och trasigt.
Går inte att laga, det är för dyrt.

Nu är trädet borta.
Det dog långsamt och väldigt smärtsamt.
Jag hoppas bara att det en dag
En dag kommer ett barn och planterar ett frö.
Kanske i stubben.
Men inte jag, nej.
Jag har inte råd.