Jag tror inte det blir möjligt att någon gång någonsin i framtiden sätta stopp för kränkningar, eftersom det handlar om att få utlopp för känslor. Människan är nu en gång sådan att tillfällen utgör frestelser för pojkar och flickor, för kvinnor och män. Det är som en förlängd arm av att retas. Retas gör man ju dels av nyfikenhet och dels för att ta reda på var gränserna går. Om man nu till äventyrs redan vet var gränserna går så retas man för att få den andras uppmärksamhet, välkommen eller ej. Man vill locka in den andra i en sorts spel och det är spännande att inte veta hur spelet eller leken slutar. Oavsett om du är kvinna eller man har du det här inom dig och du kommer att lockas leka med elden på det ena eller andra sättet. Det påminner om att vara pyroman innan pyromanin riktigt fått fäste och blivit till ett missbruk. Du leker för att ta reda på var gränserna går. Du vill få utlopp för din lust att leka och kanske är du den verkligt rastlösa typen som inte nöjer dig med att tända femton värmeljus i badrummet när du badar. Kanske tycker du att du måste utsätta andra för ditt intresse. Man kan prova om andra vill leka leken och själva bli som uppeldade av spänningen i leken. Man kan också få avslag, någon tycker kanske att du bara är påfrestande, ett knasigt påhäng. Kanske blir du arg om du blir ilsket tillrättavisad. Det är okay att folk säger ifrån, men du vill att de gör det vänligt. Mobbning är i början ett sätt att retas. Att tända eldar. När den retade inte tycker din uppmärksamhet är något annat än plågsamt kan du välja att sluta eller så kräver du ett mer bestämt avvisande och fortsätter retas. Det är när du går över gränsen och retsamheten blir ett lidande för andra som du gått över till att bli missbrukare. Det är mycket lättare att tända en eld än att släcka den. Även om du förmår att släcka fysiska eldar i tid så kommer möjligheternas och frestelsernas eldar att fortsätta brinna inom dig. Ibland är det farligt att reta andra, slå 'litet på skoj'. Den utsatte vet att du kommer aftt fortsätta retas och slå om du inte blir stoppad. Skall han eller hon behöva gå så långt att du hittas mördad i källaren? Behovet att bli av med sin plågoande är stort. Ibland leder till anmälningar, varvid läget kanske trappas upp och blir än värre. Ibland behövs det något mer konkret sätt att hantera saken. Göra så det blir uppmärksammat, kanske göra en polisanmälan.
Tesen att 'du skulle själv aldrig utsätta andra för ditt beteende om du visste hur illa du gjorde dem du gjort illa' är en bra tanke. Men den fungerar inte rent praktiskt till 100%. Även de som vet hur det känns, de som blivit utsatta själva, kanske under hela barndomen, snarare upprepar mönstret oftast. Men så finns det de som bryter trenden och själva inte jävlas med andra. De lyckas kanske inte bryta helt utan ibland testar litet sådär 'oskyldigt' med att retas. Men så märker de hur den andra lider och så slutar det där. Har man för mycket förväntningar på andra blir man lätt besviken. Din väns världsbild är inte din, och tvärtom. Den där innersta själsliga världen rymmer många olikheter. Det ni kan ha gemensamt dock är att det är lättare att utsatta andra för en sak än att acceptera att andra utsätter det egna jaget.
Ge akt på vad du vill ha av andra och tänk på att de kanske själva vill bli behandlade med respekt och vänlighet. Det är litet som med sjukdomar, vem som helst kan bli förkyld. Vem som helst kan under vissa givna omständigheter utveckla ett missbruk. Om sedan missbruket gäller din egen person, att du låter ett bruk övergå i ett missbruk. Eller om du utsätter andra för prövningar och sedan utvecklar den processen till ett missbruk. Försök ta hjälp i tid, för det blir inte roligare ju längre du skjuter på det. Om du inte går till tandläkare i tid blir hålen större. Om du inte söker hjälp i tid för ett missbruk ju större blir hålet i själen och ju större det blir kostar det på än mera att försöka täppa det.