...för att huvudet spränger av viljor och kreativitet...
...vem skall jag kunna tycka synd om då?
Och måste jag verkligen det?

Kanske skulle jag vara medkännande med folk som har skrivtorka, skapartorka, men nää... skapartorka löser man ju med att vara bekäftingt ombytlig och genast ge sig den på att göra något helt annat.

Bara en självplågare sitter väl framför en klump deg på drejskivan och gråter över sin insomnade skaparglädje? Eller som står och skriker åt datorns tomma ark för att någonting känns dött och tomt inombords.

Inte ens den som är paralyserad av något fel i ryggen eller hjärnan är ju alldeles väck, där kryper det som i en myrstack i hjärnan och den hittar på saker att 'fördriva tiden' med.

Jag skulle kanske ha med dem som ligger i koma någon sorts sympati.
Människor som skadas och ligger för döden i krig, dem kan jag tänka om, om jag varit i den sitsen själv, om jag fått beskedet att jag fått aids eller cancer, då skulle jag nog komma riktigt nära att tycka synd om mig själv.

Inte så mye för smärtorna och det obekväma som sjukdomen skapar, snarare då för skräcken att kanske inte leva längre än en månad, för den som har en månad på sig, vad hinner man väl uträtta den där som sista tiden, hinner man älska sina nära och kära och hinner man säga förlåt och farväl?

När den där månaden gått kommer skräcken på nytt, avlösande lättnaden över att man fortfatande finns kvar. Om man nu gör det. En ny och annorlunda början, fylld av en blandning och balansgång mellan hopp och skräck.

Var och en som har en medlem av familjen eller vänkretsen, som lider vet ungefär vad det vill säga. Man vet vad som finns att göra och säga och vad som är totalt meningslöst att som komma med.

Vikten av att bry sig på någon sorts trevande 'rätt' sätt. I och för sig den som är sjuk, men kanske än mer de runt omkring, har min sympati.