Ibland tänker jag att allt skulle varit så mycket bättre om jag aldrig hade träffat dig, inte känt till ditt namn. Jag skulle ha sluppit denna ångest, skulle sparat så mycket tårar.
För ja, jag tror på något sätt att varje människa i detta liv har ett visst antal tårar, en viss mängd sorg som kan få plats i kroppen i taget.
Du använde upp alla mina tårar, fyllde hela min kropp från bröstet ut till fingertopparna med ångest och känslor jag inte riktigt kan förklara.
Efter tiden med dig lärde jag mig betydelsen av nostalgi och saknad.
Det skulle varit så mycket enklare om du aldrig hade skrivit hej på någon sida, om vi inte börjat skriva, om vi aldrig hade träffats.
Så mycket tid gick förlorad.
Men om det aldrig hade hänt, om vi aldrig hade existerat, så skulle jag samtidigt inte lärt mig hur lycka känns. Jag vet inte om du någonsin älskade mig, men jag älskade dig och tanken på att du tyckte om mig fick att känna mig lyckligare än vad jag någonsin gjort.
Jag kände mig älskad och omtyckt, som om jag för en gångs skull var värd något.
Efter många sömnlösa nätter kom jag fram till att lycka inte är ett begrepp som omfattar en kort period som avslutas, för slutprodukten av det blir ändå sorg.
Så jag kanske inte borde säga att du gjorde mig lycklig, för så fort du lämnade mig blev jag så ledsen, jag trodde inte ens det var möjligt att gråta så mycket, att skrika så mycket.
Nej, vi var varken lyckliga eller ledsna.
Vi fanns av någon anledning jag inte kan förstå längre, jag hade svaret i huvudet ett tag men jag nötte ut tankar på dig så mycket att jag nu inte kan minnas det längre.
Jag kan fortfarande inte bestämma mig för om jag vill spara minnena med dig för att dom är det vackraste jag har, eller om jag vill glömma alltihop så att jag kan gå vidare.
Detta är en berättelse ni aldrig kommer få höra.
Det är en saga som började utan ett "det var en gång", och som slutade utan "de levde lyckliga i alla sina dagar".
Detta handlar om att lära sig betydelsen av lycka och kärlek, om sorg och saknad.
Om verkliga livet.
Men vi vill ju alla iväg till en saga, så varför skulle någon vilja lyssna på mig när jag pratar om mina minnen, som är vackrare än den största diamanten som hittats?
Ni fick en inledning men inget mittemellan och inget slut, precis som det var för mig och min älskling.
Jag har skrivit detta om och om så många gånger, men det slutar alltid med att jag klickar ner dokumentet.
Någon gång kanske det får sparas. Någon gång kanske jag kan läsa det igen utan att gråta.
När den dagen kommer har jag lovat mig själv att lägga ut det någonstans, och känna stolthet över mig själv.
Så ni om någon läser detta så vet ni att jag lyckades sluta gråta.

Mina tårar tog väl helt enkelt slut, för jag älskar honom lika mycket fortfarande.
Men jag har lärt mig att fortsätta andas utan dig.
Jag känner mig stark.