mellan fjun
och nya reden
i sydliga virvlar av vinden

slog våren till
som en blänkande
djupspricka

stegen därefter var skor
i grovgrus
mark som blottats och
ångest som fått en mun honung

solen skulle lysa
på precis allt
och sträcka skuggorna
ut till det vita i hängtvätten

dofterna trängdes
knapparna flög
och bladen slog följe med ljuset

natten väntade
den var orange och blå
som människan
naken och

kvitt