De kom och de gick, men smärtan stannade vid hennes sida. Om morgondagen kunde leda henne mot ljuset, skulle hon kanske inte ta chansen. Hon ville gråta, för tårar torkar snabbare än sot tvättas bort. Men hon kunde inte, klumpen satt kvar i halsen.
Bakfyllan tränger sig på och tvingar fram minnen som länge legat dolda i dimman. Sanningen om natten kommer alltid att vara dold i mörkret.
Hon sitter ensam, uppkrupen i ett hörn av rummet med ljusen. Ljusen som brinner som hennes hjärta en gång kunde ha brunnit, om någon gett henne chansen.
De sa åt henne att inte leka med elden, men vill man så kan man. Och människan gör som hon tycker.