har nu Ljusilia hittat ett hus
inte hennes eget hus
en annans
känns kaminen ända genom väggen
när hon lutar brösten mot
brädor och stockar
och ringlande ut ur skorstenen
hörs då trollmors röst
lika mörk som cello
till den ändå rättså glada
Fairest of the Seasons
som flickan från sammetsundergrunden
trallade fast låter nästan
som hon Sainte John
svävar melodin mellan grangrenarna
nu när hon vet
att värmen finns i skogen
vill sig Ljusilia
in genom
dörren den främmande, står redan på glänt
i det närmaste rummet
sitter tomtepojken och
leker med kvinnobilder
uppsjöar av klippepapper
i ett bortre rum
där står den
grammofonen med hela gamla samlingen
som skulle hon kunna ta en
och springa iväg men
Ljusilia är ingen
tjuv, hon
knackar hellre tomtepojken
på skulderbladen och
ber att få spela
och plötsligt har han sett henne
rakt in i ögonen
så att huset håller på att vrida sig
av kärlek eller hån
vet hon inte ännu
vem som reser sig upp
för att krama
eller kasta henne
dödens eller blivande