Det ringer. Ringer. Ringer. Slutar inte att ringa. Varför svarar ingen? Varför svarar jag inte? Jag som ändå ligger här, för rastlös för att hitta på något och för uttråkad för skoj.
För ensam för att få bli tvåsam.
Med någon.
Med dig.

Lekandes med telefonsladden. Mitt huvud är så tanklöst att om något, av någon anledning, skulle förekomma där inne så förökar det sig med sig självt och biter sig fast i varenda liten vrå. Likt alla dessa objudna små änglatofflorna under sängen. För sladden ser ju faktiskt ut som spiralformad, röd spaghetti. Och nu går det inte att sluta tänka på, tanketåget går runt i cirklar i högsta hastigheten och kommer inte stanna. För, du förstår, nödbroms-handtagen är under reparation. Även biljettautomaterna är under reparation, sätena är under reparation, belysningen är under reparation, och likaså konduktörerna och chauffören är under en långsiktig reparation. Så idag leds vi ingen annanstans än vilse. Idag får de som ligger på järnvägen skylla sig själva. Alla vet ju att det är reparationsdag idag. 30:e februari, dagen mellan söndag och måndag.

Inte bara tåg utan förare har problem med bromsarna. Vi har motorvägar synonymt med mordplatser. Här sker seriemord, ständigt. Påkörda katter ligger på vägen. De stackarna kommer inte att få en sån där omsorgsfull liten begravning som mitt gamla, lurviga marsvin fick. Det sticker till och skär att se på döden. Panik. Värre än då hissens dörrar far igen. Och på natten är allting värst. Omöjligt att springa ut på lekplatsen. Men ni är modiga. Jag vågar inte. Det finns ju så många hemska gubbar i buskarna. Och mörkret. Och som jag har märkt att det kommer till mitt rum också. Då lampan släcks.

Det var inte lika läskigt då jag fick möta det med dig.

Våldgästande tankar som breder ut sig allt mer och mer. Plötsligt kan man inte se skillnad på dröm och verklighet. Trollen finns i brevlådan, lejonet gömmer sig i garderoben, en död man ligger i kylskåpet. Monstret under sängen ska vi inte ens tala om. Skrämmer upp mig själv med min egen fantasi. Jag måste in i verkligheten igen. In i verkligheten igen.

Den dammiga, uråldriga radion bredvid mig spelar en kärlekssång som är minst lika gammal som den själv. Evig kärlek? Evig radio? Nej, allt dammar och rostar. Det har jag fått lära mig av fröken. Det har vi alla fått lära oss. Allt som har en början har ett slut. The end. Men, det finns inte alls alltid ett slut. Den sidan kan vara bortriven, och då får man lov att forsätta i bokens näst sista sida för evigt.

Alla ligger döda, och jag får vada över liken.
Över dig.
Måste förtränga och gömma undan. Jag måste begrava så många jag kan, så jag ska slänga in lik i den gamla fästningens fängelsehålor. För jag vet ju att jag inte är stark nog att gräva, och för rädd för att ta mig upp ur den här obäddade sängen. Jag försöker springa ifrån min rädsla, min egen skugga, men allt det ger är blodspyor och jag kommer ingenstans. Jag ligger fortfarande kvar i sängen var gång jag öppnar ögonen. Men jag fortsätter ändå, för jag är så rädd att någon (att du) ska knacka på min axel. Visa att du fortfarande existerar. Att du också har en puls.

Snälla, låt mig inte vila mot ditt bröst igen.

vill inte döda mer.