Jag känner vattnet rinna ur mina händer sakta
Det var så det kändes när du försvann
Jag försökte hålla fast vid dig som vattnet men du rann iväg ifrån mig
Sorgen blir större dag för dag
Fotona blir gråare för mina tårar rinner ner på de varje gång jag längtar efter dig
Din lukt finns inte kvar i närheten och jag strävar efter att få tillbaka den
Smaken från dina läppar är borta
Som denna mörka höstkväll med regn ute i kylan känner jag mig mer ensam än vad jag nånsin gjort förr
Jag tror att du är kvar, precis som för en månad sen
Du sitter i rummet bredvid och tittar på film
Jag ställer mig vid dörrgaveln och tittar på dig i smyg, du andas så lugnt och det lättar mitt hjärta
Då du blev sjuk kände jag en stor tung sten över mina axlar
Jag stod inte ut med att du led, ville bara ta ifrån dig all smärta
Dagen vid din grav kunde jag inte stå upp längre, jag ramlade ner på mina knän och höll fast vid din kista med all min kraft
Ditt vackra ansikte var inte sig likt, blekt och nästan som om det såg kallt ut
Dina ögon var slutna och jag fick aldrig mer se den vackra hypnotiserande färgen igen
Färgen som kunde göra mig helt svag för dig
Dagarna gick, nätterna blev allt längre, inom mig fanns ingen kraft kvar
Jag satt och sörjde varenda sekund, varenda minut, varenda timme, varenda dag, det gick månader men tårarna tog inte slut
Jag vet att du har det bra, att vi kommer träffas igen, den efterlängtade vackra dan.
Men ändå sörjer jag dig
För du var den enda som verkligen älskade mig...