Varför har Gud skapat oss för att i några år leva lyckligt med mamma och pappa. Inte veta nånting, skratta och le åt allting.
Tro att barndomen kommer vara förevig men inte veta vilket helvete som väntar oss i framtiden.

Sakta kryper tonåren fram och då vill man vara den vackraste på hela planeten, för att alla andra är det.
Vara en liten härmapa som måste göra som de andra, annars blir man kallad för tönt, mes och t o m fegis.
Börjar dricka, ha sex med varenda en som rör på sig, knarka och sniffa in allt i näsan som går.

Plötsligt blir man kallad för vuxen när man fyller arton.
Själv tycker man fortfarande att man är en liten skit som inte vet nånting, inte ens om sitt eget liv.
Flyttar ut från det hem man levt i 18, så adjö och tjohejsan med dig!
Så börjar det hela.
Hitta ett arbete, tjäna in egna pengar, leva själv.
Själv.
Jobba 5 dar i veckan, festa ihjäl sig varenda helg.
Det där är ett liv. Eller?
Samma sak, dag in dag ut.

Till slut blir man tvungen att hitta någon att leva med, skaffa barn med, gifta sig med, bli gammal med.
Om det ens håller.
Göra precis samma sak som mamma och pappa.
Underbart! Eller?

Där sitter man, gammal och rostig.
Barnen har lämnat en i ett förbannat sjukhem som man hatar.
Behandlar en som ett barn, för det blir man ju.
Ett litet barn som börjar om helt och hållet.

Ah, där är jag.
Ligger i kistan.
Det där var livet.
Men jag fick en lätt död.
Somnade in.

Tack Gud för du skapat mig.
För ett liv jag förväntade mig.
Eller?