- Hej, det är Linn.
(1. Välkommen till Minipsykologen. Våra telefontider är måndagar, onsdagar och lördagar 15-17.)
- Ja, hej det är Maria.
- Men hej, hur är läget?
(1. Vad kan jag hjälpa till med?)
- Ähhm, ja, sådär typ.
- Vadådå?
(1. Vill du prata om det?)
(2. Neej! Det är tisdag idag, jag pallar inte lyssna…)
- Äsch, det är ganska fånigt…
- Nää, det är det säkert inte, och det vet du också. Berätta nu.
(1. Inga problem är för små för att diskutera hos Minipsykologen.)
(2. Ja, shit, det är klart att det är fånigt, dina problem är ju alltid som en flugskit i rymden, och jag tvingas alltid lyssna på dom.)
- Jo alltså, det handlar om Martin. Jag ringde seriöst tre gånger utan att han svarade.
- Jaa…
(1. Berätta vidare.)
(2. Ehh, jaha? Du behöver inte berätta vidare, för jag är inte intresserade, och Martin är definitivt inte heller intresserad.)
- Ja, och sen när jag fick tag på honom, och frågade varför han inte hade svarat, så, så frågade jag med vadå liksom, för han hade inte berättat att han skulle något då liksom, och vet du vad han sa?
- Nä, vadå?
(1. Det vikiga är inte vad han sa, utan hur det fick dig att känna.)
(2. Att han varit upptagen med att fundera ut hur han skulle dumpa dig?)
- Jo, han hade tittat på TV? På TV, istället för att snacka med mig. Herregud alltså.
- Nä, är det sant? Herregud alltså.
(1. Än en gång, du måste berätta hur du känner dig för att jag ska kunna hjälpa dig.)
(2. Ehh, suprise? Det är inte så konstigt, han är ju inte intresserad av dig.)
- Ja, och jag fattar inte varför han gör såhär när han vet hur sårad jag blir…
- Men brukar han göra såhär ofta?
(1. Om du känner att han systematiskt sårar dig, så vore det bästa nog att försöka bryta upp.)
(2. Men herregud alltså, dumpa killen då. Du blir ju sårad av vad som helst, inte konstigt att han inte pallar prata med dig!)
- Sådär… Han har gjort det någon gång tidigare. Förra veckan hade jag en mardröm, och vaknade mitt i natten och var jätteledsen. Och så ringde jag till honom för att få tröst, och han bara var sur och sa att jag inte kunde ringa på natten när han som om det inte var något allvarligt. Men det var ju allvarligt, jag hade ju drömt en mardröm!
- Ehm…ja.
(1. Du har ju nämnt några av de här problemen tidigare. Har du försökt prata med honom om hur du känner?)
(2. Ehh, suprise? Du är ju inte riktigt klok, och det där har du dessutom ringt om en gång tidigare. Min rekommendation till din kille är att dumpa dig och springa så långt bort han bara kan. Jag är så jävla trött på att lyssna på dina töntproblem.)
- Jag fattar seriöst inte.
- Nää…men hur är situationen nu då? Har ni klarat upp det?
(1. Det bästa är ju om ni pratar om det och kan reda ut era problem.)
(2. Snälla, säg ja, så vi kan lägga på.)
- Jadå, det har vi. Sen när jag fick tag på honom och han fattade hur ledsen jag blev av att han gjorde så, så sa han förlåt och nu är allt bra i gen.
- Det är det? Men det är ju kanon.
(1. Det är ju väldigt bra. Men kanske borde du skriva ner lite hur det här kändes till nästa gång ni bråkar.)
(2. OMFG! Du ringer hit och är ledsen och bölar, och pratar på om dina problem som är hur töntiga som helst, och varje gång du och den där idioten bråkar blir ni sams igen. Vad fan ska jag lyssna på det före? Jag är så trött på er!)
- Ja. Men du, jag måste lägga på nu, för Martin lovade att komma hit vid sju.
- Jadå, ingen fara. Men vi ses, hejdå.
(1. Känner du verkligen att du pratat ut om det här ordentligt?)
(2. Det här är helt otroligt. Du ringer hit och pratar på om dina egna problem, som jag redan hört tusen gånger, och sen lägger du på utan att ens ha frågat hur det är med mig.)
- Ahh, hej.

Klick.

(1. Tack för ditt samtal till Minipsykologen. Återkom gärna nästa gång du har problem eller känner att du behöver prata.)
(2. Dra åt helvete!)