Att lära sig skriva är ett stort steg i en persons utveckling. Det betyder att man lär sig att inte bara tala för att uttrycka sig, utan man kan skriva egna texter för att kunna göra sig hörd. Lagercrantz (1985) ställer frågan ”Kan man lära sig skriva?” och svarar sedan på den:

Jag förmodar det. Kanske kan man lika litet tala om en medfödd skrivarförmåga som en medfödd talang att snickra stolar. Övning, arbete, är här som på varje område den enda säkra metoden. Men när man lärt sig allt som läras kan – att upprepning är stilens död, att onödiga ord tynger som sten, att superlativen är riskabla för den som vill vinna tilltro och tusen andra regler, har man ändå ingenstans kommit. Det är på rytmen det kommer an (1985:33–34).

I teorin är det fullt möjligt att lära sig hur skrivandet fungerar. Man lär sig bokstäver, att bygga ord av bokstäverna, man lär sig grammatiken, ordklasserna, tempusformer och hur man ska göra för att texten man skriver ska bli så bra som möjligt. Vi kan nu säga att du har lärt dig allt om skrivande i teorin, kommer du då att klara av att använda dig av teorin i praktiken? Jag tror inte det.

Jag tror att man behöver öva på att skriva under tiden man lär sig teorin om själva skrivandet. Övning ger färdighet och färdighet ger bättre texter. Om man skulle göra precis tvärt om och bara skriva, utan att lära sig i teorin så tror jag att texterna blir bättre, än om man bara lär sig teorin. Beroende på vad för texter man ska skriva så behöver man en viss frihet. Ska man skriva lyrik eller skönlitterärt behöver man släppa lite på tyglarna och teorin för att kunna få texten att vara inbjudande. I lyriken så behöver man inte följa teorin så noga, där är huvudsaken att det låter bra.

Förutom att skriva egna texter så är skrivandet en viktig del i ens inlärande. När man skriver så kan man inte bara se sina tankar utan man kan också spara dem och följa utvecklingen av tankegångarna. När man lär sig någonting så kan man använda skrivandet som djupinlärning så att man behåller kunskaperna utan att de försvinner. Det är också enklare att ta till sig kunskaper när man skriver (Dysthe, 2002).

Ju mer man skriver, desto mer lär man sig om hur man ska skriva för att det ska bli bra och man får även mer kunskaper om det området man skriver om. Man lär sig att ta undvika de onödiga orden som bara är överflödiga och man använder kanske hellre synonymer än att upprepa samma ord gång på gång.

Om vi tänker oss ett litet barn som precis har lärt sig att skriva sina första bokstäver, de bokstäver barnet har i sitt namn, så ser vi en liten person som har en lång väg till att skriva en hel text. Varje framsteg är stort i början, från den första bokstaven, till det första ordet, till den första meningen.

När barnet börjat skriva texter öppnar sig en helt ny värld. Ju mer barnet skriver, desto mer ord lär det sig att stava, han/hon lär sig hur man använder stor bokstav och punkt. Minsta lilla steg som förbättrar är en stor händelse.

När barnet blir äldre och ju mer han/hon skriver, desto bättre blir texten och stegen emellan förbättringarna blir större och kräver lite mer arbete. När man lärt sig att stava, att sätta kommatecken och punkt och att bygga meningar, så blir det dags för andra saker, som till exempel ordklasser, tempusformer och olika sorters texter.

När man läser i den litteratur som beskriver hur man ska skriva så är det väldigt mycket som förväntas av en. Man ska följa en massa regler och normer. Jag tror, att när man ska skriva någonting ska man bara låta texten löpa. Man ska skriva det som kommer upp i huvudet och skriva tills man är klar. Man ska inte titta så mycket på reglerna från början, för då kommer man bara fastna. Först när utkastet är klart, då kan man ta sig an reglerna och börja läsa igenom och ändra för att det ska bli bättre. Man tittar på grammatiken, på meningsbyggnaderna, upplägget. Är det för mycket text eller för lite text? Är det några slarvfel? Det är först när man skrivit klart textens första utkast som man kan ändra på den så att slutresultatet blir bättre.