Gustav Fröding skildrar ganska träffande många mäns attityder jämt emot kvinnor i sin dikt Mannen och kvinnan, som utkom i hans diktsamling "Nya tider " år 1894. Han skriver att:

"Du leda, du lystna hynda,
jag gitter ej släpa och sträva
för dig, som lärde mig synda!
Förbannelsens frukt har du plockat
med dina förbannade händer,
till lustar har du lockat
med dina nakna länder,
din däjlighet har försänkt mig
i låga begär bland djuren,
från Eden har du stängt mig,
det flammar eld från muren!
Din tunga är ormen som stiftar
allt ont med sin hatfulla träta,
ditt tal är en tand som förgiftar
min mat, när jag vill äta!
Och ville jag slå dig till jorden,
min kraft av din däjlighet tämjes,
en krypande hund är jag vorden,
jag vämjes, ve, jag vämjes,
förbannad vare du!"

Dikten är väldigt talande, och kan appliceras på en mängd olika situationer som kan uppkomma i kontakten mellan man och kvinna. Dessvärre brukar ”kontakten” oftast vara männens våld mot kvinnor. Det kan ske i form av våldtäkter, hustrumisshandel och i sexuella trakasserier av diverse slag. Och vid varje av dessa tillfällen har mannen oftast en ursäkt för sitt beteende. Man kan höra att ”Hon klädde ju sig för utmanande, han hade för kort kjol, hon var ju JÄTTEIRRITERANDE som sa sådär, och precis efter att jag hade druckit, hon begrep väll att något kunde hända när jag var full?

På organisationen Amnestys hemsida kan man läsa att:
”Mellan 1982 och 2003 har, enligt statistik från BRÅ (Brottsförebyggande Rådet), antalet polisanmälda fall av kvinnomisshandel per 100.000 invånare i stort sett fördubblats: från 129 till 250 fall per 100.000 invånare och år”.

Självklart är det ledsamt att höra detta, men är det allt? Är killen inget mer än en ond varelse som till varje pris vill skada kvinnan? Eller finns det en annan sida av saken? Ja, jag tror det.

Ett exempel på detta är den mycket vackra berättelsen, som de flesta av er känner till, och som heter Prinsessan på ärten och är skriven av den danska författaren H.C Andersen. Sagan utkom för första gången år 1835 och var publicerad i boken Eventyr som kom ut i nytryck år 2005.

I sagan berättas det om den unge prinsen som reste hela världen runt för att hitta sin prinsessa, men han hittade henne aldrig.
I den danska originalutgåvan står det att

”Så kom han da hjem igen og var så bedrøvet, for han ville så gerne have en virkelig prinsesse”.

Men berättelsen är inte slut där.
En mörk, regnig natt knackar en ung dam på slottsporten och ber om att få bli insläppt. Och till drottningens stora förvåning säger hon att hon är en riktig prinsessa. Efter mycket om och män släps hon in och man prövar om hon är en riktig prinsessa genom att lägga en ärta under de tjugo ejderdunsmadrasser som hon sover på.
Sagan slutar med att det visar sig att hon är en riktig prinsessa och hon och prinsen gifter sig och lever lyckliga i alla sina dagar, tja, det är ju ungefär så som de allra flesta bra barnsagor slutar.

Vad vill jag då säga med den här sagan? Jo, det finns nämligen en central punkt i berättelsen, nämligen ”ärtan”. Denna ärta var provet på att prinsessan verkligen var en prinsessa.

Och överallt idag, jagar tusentals män, precis som prinsen, land och rike runt, för att söka efter sin prinsessa. För män är, trots vad alla radikalfeminister än säger, innerst inne goda. Men det finns någon ärta, något krav som varje kille ställer, och det är oftast att få vara den han är och att få respekt för det.

Kvinnan är vacker, kvinnan är nödvändig. Utan kvinnan skulle mänskligheten gå under. Men det skulle den även göra om det bara fanns kvinnor här på jorden.
Det behövs en ballans mellan manligt och kvinnligt. Att vi båda tar varandra för den vi är.

En vis man sa en gång att ” Genom att laglösheten tilltar kommer kärleken att kallna hos de flesta”. Så låt oss därför, inte glömma bort den starka kraft som finns hoskärleken, kärleken som svettsar oss samman.

Och jag skulle vilja avsluta med slutet av Gustav Frödings dikt Mannen och kvinnan.

"Jag gitter ej banna och klandra,
jag gitter ej se hur du gråter,
vi måste förlåta varandra,
när icke vår Herra förlåter!
Vi äro som hund och hynda,
så låter oss synda och vämjas,
så låter oss samfällt lida
och sörja vårt livs elände
och hata och träta och strida
och älska till världens ände!"
Och mannen och kvinnan drogo
tillsammans ut i livet
och uppfyllde jorden och dogo
av ålder och år, är det skrivet.
Men så, medan tiderna farit
med väldiga vingeslag,
ha mannen och kvinnan varit
allt intill denna dag.