Det är som att du har kastat dina ögonlock mot mig och jag går runt med dubbla ögonlock, går vilse i det svarta för det är svårt att öppna dubbla ögonlock. Du sa att vi alltid ser samma sak, men hur kan vi se samma sak när du ser allt det ljusa och jag allt det mörka?
"Jag ska bli ihågkommen", säger du och jag känner hur du drar med två fingrar över min bleka kind. Jag rodnar aldrig nu för tiden, har glömt hur det känns när kroppen skickar signaler till hjärnan om att ekipera mina bleka kinder med fläckar. Jag hatade att rodna, men rosa är i alla fall bättre är svart och nu för tiden ser jag bara svart.
"Hur gör man?" frågar jag, förvirrad i tanken om att någon ska orka tänka på en efter döden.
"Jag vet inte, men jag flyttar till London nästa månad", säger du och det smiter så lätt förbi dina läppar. Jag sitter tyst en lång stund, vet inte hur jag ska svara på en mening som betyder att du lämnar mig i den här hålan alldeles ensam med dubbla ögonlock.
"Vad tänker du på?" frågar du.
"Är svart bättre än ingenting?"
"Svart är nog bättre än ingenting", svarar du och jag vet att du kommer glömma att packa med dina ögonlock.