hon är expert på att inte synas och dom fick henne att be om ursäkt för att hon finns och existerar.
hon lever inte längre, hon är bara vid liv och alla sånger om
döda barns själar handlar om henne.
men hon förnekar det i en värld av perfekta glasfibermaterial där känslor, kött och blod glömts bort är hon inget värd om hon inte förnekar.
så hon förnekar.

hon har vänt sina taggar inåt för att försöka stick hål på sin sargade själ
som dom klöser med mobbningens klor,
utan att se att en flicka med ögon som alla andra
skriker där inne fastän hon kanske inte slår tillbaka fysiskt.
hon har fallit så många gånger att hon har börja tro att hon inte är menad att resa sig.

och för varje fall blir det fler skrubbsår. men hon bara ler.

dom kallar henne hora fastän hon aldrig rört en pojke
och läpparna är mer än okyssta.
dom kallar henne flata, men säger åt henne att 'suga kuk i helvetet'
och hon tänker apatiskt, att vad lär skolorna ut nu för tiden
när barn tror att kvinnor har kuk.

men inte ens ironi kan hjälpa henne när svarta ord jagar henne
till och med i hennes drömmar och de mörka ansiktena
som hon ibland inte kan urskilja ser på henne från fönstrena i huset som kallas skola men som är mer fullt med pina än lärdomar. hon vill aldrig dit igen.

hon är inte hel längre och om hon nånsin varit det har deras ord frätt bort minnet från hennes hjärna.
dom får henne att le åt deras ord, för att inte visa att det är
som en knytnäve i magen.
hon förbannar dem som får henne att le så men det är
en reflex nu, när dom sparkat henne sönder och samman
fast hon skriker att hon ligger ner.
hon har legat ner längre än nån av dem och benen kommer aldrig resa
sig igen. till slut kommer hon inte känna sparkarna.

dom fick henne att be om ursäkt för att hon finns.