Eistla föddes en kall vinterdag för 15år sedan som enda barn till kung Einurd och drottning Feila. Alla var så lyckliga att det äntligen födds ett barn av blått blod efter så många år. Den hårda kampen och den tuffa förlossningen gjorde Feila svag och hon fick ligga till sängs i flera dagar, men hennes kropp var förstörd, den orkade inte mer, en vecka efter Eistlas födelse dog drottningen av Anegja. Kung Einurd var helt förtvivlad och han blev nog aldrig riktigt sig själv igen.

Det var dags för kung Einurd att hitta en make till sin prinsessa. En man som en dag kunde ta hans plats på tronen. Han bjöd därför in alla fina prinsar och andra dugliga pojkar till ett riddarspel. Vinnaren av riddarspelet skulle vinna Eistlas hand.

Dagen kom och de fina pojkarna kom ridna till häst som riddare med de allra vackraste riddarutrusningarna som man någonsin hade skådat. Spelet kunde börja. Alla kämpade hårt, till sist var det bara två deltagare kvar, prins Illugi och prins Adall. Striden var hård, båda ville de ha rollen som kung nu när de hade chansen. Båda hade de äldre syskon och aldrig skulle de ha chansen att bli kung. Till sist lyckades Adall sticka ner prins Illugi och han föll till marken med en hård smäll. Einurd var stolt, äntligen hade han hittat den perfekta efterträdaren och maken till hans dotter. Eistla var inte lika nöjd. Hon tyckte att Adall var odräglig och dessutom riktigt ful. Adall kom fram Eistla för att få sin segerkyss. Eistla drog sig bakåt och förseglade sina läppar. Einurd gav sin dotter en blick som sa ”vad håller du på med egentligen!”. Den blicken kunde inte få Eistla att ändra sig, hon gav Adall en hård käftsmäll och knuffade bort honom. Hon sprang in till slottet, in till sist rum och la sig på hennes stora säng. ”Ska det vara såhär”, tänkte Eistla. Nej, hon tänkte inte gifta sig med Adall. I hemlighet hade hon träffat en helt annan pojke Kvik, han var ingen kunlighet, men han fyllde Eistlas hjärta med något som inte kunde köpas för pengar. Hon visste att det var omöjligt. Aldrig skulle hon få gifta sig med honom. Eistla ropades ner till matbordet. Vid matbordet satt hennes far, men också hennes tilltänkta make Adall. Hon spottade för att visa sin avsky. Einurd vart mycket arg och sa att nu får hon faktiskt visa att hon är en mogen förnuftig kvinna och att efter maten skulle Eistla och Adall få vara ifred så de kunde lära känna varandra. Eistla satte sig utan ett ord. Hon pillade i sig maten och tvingade sig själv att följa med Adall upp på sitt rum och de satte sig på hennes säng Ingen av dem sa något, de hade helt enkelt inget att prata om. Adall valde till sist att dra sig Eistla närmare för att kunna kyssa henne och på så sätt få henne att tycka om honom. Eistla var tveksam, men tänkte på hennes fars ord, skulle hon lyda dem? Hon förde osäkert sina läppar mot hans och besvarade kyssen. Det kändes så fel i henne, hon älskade ju Kvik. Hennes ögon fylldes av tårar, ”jag kan inte, det går inte”, sa hon. Adall blev rasande, han hade ju så mycket kämpat för hennes hand, så nu tyckte han att Eistla var hans ägodel och ingen skulle kunna ta ifrån honom henne. Han misshandlade Eistla för att få henne att komma på bättre tankar. Han tänkte få henne att frukta honom och på så sätt få Eistla sluta att kämpa emot. Slagen haglade och blåmärken fyllde hennes kropp. Hennes far hörde att alla inte stod rätt till och sprang upp till Eistlas rum. Han skrek på vakterna som förde ut Adall och tröstade sedan sin livrädda dotter. Adall avvisades från slottet. Men fortfarande hade kungen ett stort problem, vem skulle efterträda honom nu? Vem skulle ta hand om hans älskade dotter?

Fem år gick och ingen av de män som kung Einurd erbjöd sin dotter passade henne. Einurd satt ofta ute sin borggård och funderade på hur han skulle hitta en lämplig make till sin dotter. Hans borggård var mycket vacker med klängrosor och vindruvsrankor. På några ställen hade man byggt små rum med hjälp av olika växter för att göra det mysigt när man satt ute och umgicks. I ett av de här små rummen satt Eistla och Kvik tysta för att ingen skulle förstå att Eistla inte var själv. Då och då gav de varandra en kyss. Einurd som tyckte det hade blivit allt för varmt i solen, bestämde sig för att han skulle gå in i just det rum som Eistla och Kvik satt i. Einurd visste förstås inte att hans dotter satt där och han visste absolut inte att hon satt där med Kvik. Han blev mycket förvärrad när han såg Kvik kyssa hans dotter. Han utbrast ”Vad är det här?”. Eistla släppte Kviks läppar och skrämt drog hon sig bakåt mot slottsväggen. ”Förlåt, far. Förlåt. Jag älskar Kvik. Jag vill dela mitt liv med honom.”.