En ny morgon stundar. Fåglarna kvittrar och solen strålar envist genom rullgardinen. Ellie ligger i sin säng och det är dags för en ny skoldag, en till helvetes dag. Ellie tvingar sig upp ur sin säng som hon gjort alla andra dagar det här läsåret. Hon inser att hon nu försovit sig igen. Hon skyndar sig ner för trapporna, gör snabbt en macka, för att sedan snabbt trampa sin cykel fram till helvetet. Precis innan hennes fröken slår igen dörren hinner hon in. Tusen ögon stirrar på henne, längst bak sitter två tjejer och viskar, de fnittrar till. Ellie sätter sig vid sin bänk och tar fram böckerna ur sin väska och lektionen kan börja. Än så länge kan Ellie ta det lugnt. I lektionssalen vill ingen verka elak inför fröken. Det enda man vågar är att viska, tyst, tyst, så fröken inte hör, tillräckligt högt för att Ellie ska höra att hon också idag har valt fel kläder. Nu, när klockan ringer ut, måste Ellie va på sin vakt. Hon får inte göra något som kan reta hennes klasskamrater, röra sig perfekt ut ur klassrummet utan att få resten av klassen att tro att hon är ”någon”. Hon sätter sig under trädet på bänken som hon brukar. Där vill ingen sitta, eftersom bänken brukar vara full med fågelskit efter fåglarna som suttit i trädet, där får Ellie vara ifred, medan resten av klassen leker ”bollen i burken”. Idag avbryts dock leken. Jeanette, hon som man kan se som roten till Ellies utanförskap, samlar sina klasskamrater i en ring. Hon pratar tillräckligt tyst för att Ellie inte ska höra vad de pratar om, men tillräckligt högt för att Ellie ska förstå att de pratar om henne och att det snart kommer hända något hemskt. Klassen kommer emot henne, många av dem med ett äckligt självsäkert flin över läpparna, andra ser mer osäkra ut, men vågar inget annat än följa med. En av pojkarna, Alexander, drar ner Ellie från bänken, Albin sparkar till Ellie i huvudet medan resten av klassen ställer sig i en ring runt Ellie. Ellie drar sig snabbt ihop till en boll med armarna över ansiktet. Jeanette sparkar på Ellies händer för att få henne att ta bort armarna från ansiktet. Edvin, som är den starkaste killen i klassen, sliter tag i Ellie för att få henne ligga på rygg och sätter sig över hennes bröst. Han spottar henne i ansiktet och säger saker med en enda betydelse om att hon är helt värdelös. Emil har hela tiden stått och tittat på, med skam, för hans mamma har lärt honom att han måste våga säga emot när han eller någon annan blir orättvist behandlad. Han vrider och vänder sig, tittar mot den stora klockan på väggen, än är det lång tid kvar av morgonrasten, än finns tid att göra det rätta, men helst av allt vill han bara försvinna genom marken. Till sist, när Ellies näsa slagits blodig, när klasskamraterna spott har fått Ellies syn suddig och hon hostar blod, vågar han, som kraft från ovan, skäller han ut sina klasskamrater. Man låter Ellie vara och allt hat vänds nu mot Emil. Han säger ”slå mig då”, men precis då ringer det in och Emil har nu förändrat allt. Hans skolgång kommer aldrig mer bli det den en gång var, men stolt kommer han alltid att vara och de skuldkänslor som resten av klassen en dag kommer behöva utstå, behöver inte Emil känna. Han har mist sina vänner, men fått en vänskap som är tusen gånger starkare, där han inte behöver strida mot sig själv för våga göra det rätta, där han får vara sig själv.

En vecka senare är inte Ellie ensam längre, Emil sitter även han på bänken full med fågelskit och tittar på när klassen spelar ”bollen i burken”, deras händer är knutna till varandra som ett band, ett band som ingen någonsin kommer att kunna ha sönder med ord, viskningar, spottningar eller slag.