anteckning från augusti, utan varesig datum eller klockslag;

jag har skaffat katt. när jag kommer hem sitter hon oftast i fönsterkarmen och stirrar ut med sina kalla, blöta ögon. hon öppnar munnen men får inte fram ett ljud. det känns alltid som att något ligger osagt, i luften, mellan oss.

*

lund, sensommar:
jag går längst gatorna, som en sårad hjälte. människor runt mig ser på mig som gamar. jag känner mig som en amputerad fågel fenix; jag ligger i askan och rycker. jag ser en gammal bekant på en trottoar mittemot och jag ser ner i marken, genom marken, på andra sidan marken. jag vill inte säga hej och vill inte höra om var han jobbar, om att han slutat röka eller skaffat ny tjej. jag bryr mig inte. min gamla bekant ser mig inte; han stirrar ner i asfalten.


*

han står, stödd av sängkarmen, och kollar på mig med samma blick de skadade hundarna i makedonien, som strök längst vägarna med ögonen som vidöppna sår; jag kan nästan se hans pupiller blöda i kvällsljuset.

jag kan se hans puls slå
i en ven
på halsen, och jag kan tänka mig
ljudet, fy fan;
"och nu då" frågar jag, vänder honom ryggen
han svarar inte
"vad gör vi nu då" säger jag.
jag ställer mig i dörrkarmen, tänder en cigg
"ja, fan vet jag" svarar han

jag vrider nacken en sextio-sjuttio grader och ser honom, huden är hårt spänd över hans kött, och jag tänker att
om jag säger något nu kommer han att upplösas
flyta ut
över den knarriga parketten

jag tystnar
tänker att vi kommer döda varandra,
innan det här är över

*

3 september:
solen ligger som en sprucken äggula över himlen,
min sexuella frustration driver mig galen, vansinnig, sinnessjuk och det nästan
glädjer mig,
människor går på gatorna som
om inget hänt

*

min hud blir till vax under en fakirs fingrar


solen går upp,
vi stirrar på varann i dunklet;
jag vill säga något men har slut på saliv

*


"du borde sluta röka" säger en vän till mig i brist på annat att säga; det är ett konstaterande men låter som en fråga, och jag nickar lojt.
"snart kommer hösten" säger jag efter en stund, "och hösten är så satans lång".
min vän ser på mig med visst medlidande, ett visst äckel.

vi ser ut över stortorget under tystnad; människor på väg
från någonstans eller på väg till någonting,

jag blundar,
det bränner


*

jag sitter på ett tåg, på väg någonstans eller på väg från någonting,
mitt huvud dunkar, det regnar och dropparna liksom
kastar sig mot rutorna, som kamikazeplan
jag tänker att regnet tycks falla
lite tyngre
för varje gång

jag blundar
jag brinner

när jag kliver av är det mörkt ute och jag inser att jag inte har någon aning om vad klockan är; jag bestämmer mig för att det är ganska sent, efter åtta men innan tio. jag går över en väg och jag går mot ett rödljus, någon skriker åt mig och jag skäms lite.
när jag går hör jag ljudet av krossat glas inifrån mitt bröst och jag blundar,
jag brinner

*

älskade,
en dag kommer vi att sakna varann
inte idag, inte imorgon;
en dag


älskade, en dag ska jag
kasta alla våra drömmar i seine
som livlösa kroppar
men inte idag, inte imorgon




du,
älskade, vännen,

glöm aldrig bort att du är dödlig

för det är du,
........................vad de än har sagt dig,

....och vad du än vill tro







blundar;
brinner

/kattmörderskan