Parc de la Villette, den 18e september 2011.


Jag vet inte var jag ska börja, och det är svårt att svara på ditt brev med tanke på att du egentligen inte ställer några frågor. Men du påstår desto mer. Och som vanligt har du antagit en del saker och jag... Jag blir så trött när du gör så här.

Nej, du har inte förstått någonting. Och jag orkar inte slåss mot dina hjärnspöken mer. Det får du göra själv. Ursäkta om det låter hårt, men jag tänker inte behandla dig som ett barn utan som den vuxna du är.

Är det så du ser på mig? Förstår du verkligen så lite av mig? Hur kan du då påstå att du älskar mig, om du inte ens känner mig?

Nu är det bäst att jag slutar skriva innan jag skriver något som bara blir mer fel. Kanske är det du som inte vill veta av mig mer?



/C.