"Blunda ett tag" ville jag viska. "Bara blunda ett tag och ligg här med mig".
Men istället sa jag ingenting. Jag bara lät mörkret omfamna oss tyst och svart.
Helst av allt ville jag bara gå, resa mig upp, bara, gå. Ifrån han värme, hans säng och mitt hjärta. Bara lämna det där alldeles trasigt, trasigt och blödande.
Om jag bara kunde resa mig upp, glömma och aldrig mer se tillbaka.
Men min kropp, eller kanske min trasiga hjärta lyssnade inte.
Så jag bara låg där med honom i mörkret, och väntade på att morgonens strålar skulle tvinga mig att gå. Bryta det vakuum som vårt uppbrott skapat. När morgonen kom skulle det vara över, över på riktigt. Jag skulle gå och vi skulle aldrig mer se varandra förutom på håll. I en folksamling, eller på någon svettig klubb. Jag ville bara gå, en sista dramatisk pust av det som var vi, oss. Men i stället låg jag och grät tyst.
Det. skulle. aldrig. bli. vi.
Med en varm hand och en blöt kyss bad han mig stanna...
"Bara en liten stund till".
Efteråt låg vi svettiga bredvid varandra...
Han följde mig med blicken när jag tog på mig min bh och mina trosor. Stressad av hans stirrande blick babblade jag om något örhänge som jag tappat. Precis som jag hade det tappats bort i hans lägenhet, jag fanns inte längre, jag var borttappat i något dammigt hörn under hans soffa.
När jag skulle gå stod vi och trampade i hans tambur. "Ta hand om dig." var det enda jag kunde säga. Han sa ingenting alls, lät mig bara gå. Gå, det enda jag velat göra på hela morgonen kändes plötsligt omöjligt, som om jag satt fast. Steg för steg gick jag ändå ner för hans trappa. "Sista gången" hann jag tänka innan jag var ute ur huset.
Nu var det över. Med torra ögon satte jag mig i min bil och tänkte "aldrig mer".