På ett sätt känns det som att det är helt tyst i mitt huvud. Mina tankar säger mig nämligen ingenting. Ingenting som jag kan uppfatta.
Samtidigt känns det som att det är tusentals röster där inne som försöker komma till tals.
Men alla pratar i mun på varandra.
Det går inte att urskilja en enda mening.

Vissa frågor kommer upp, dom brukar jag höra tydligt.
Alla försöker svara på samma gång, jag blir trött, jag orkar inte höra på deras tjatter, jag slutar lyssna.

Jag har mina metoder för att tysta dom, jag sätter igång TVn, datorn.. Dom kan få tjattra bäst dom vill i bakgrunden medens jag låtsas som att dom inte finns.
Ibland räcker det att stirra ut i luften och bara låta dagen gå.

-Livet blir bättre.
kan jag tänka..
Jag låter min egen röst överrösta alla andra som försöker svara på dom svåra existentiella frågorna..
-Livet blir nog bättre, tänker jag.

Jag funderar inte så mycket på varför eller hur.
Det är bara så.
Det är så det måste vara.