Ensamheten känns tom.
Det ekar i mig som om ingen är där.
Kanske jag inte finns egentligen, kanske det är problemet.
Allting känns så meningslöst.
Människor går hem, jag stannar här.
På andra sidan glaset.
Mörkret värmer mig.
Ingen som ser.

Mitt bröst ekar utan mitt hjärtas slag.
I mörkret hör ingen det sluta slå.
Ingen ser.
Ingen hör.
Ingen bryr sig.
Jag bryr mig! Vill jag skrika.
Men mitt bröst är tomt, ingen luft som ger mig kraft.
Kanske bryr jag mig inte.
Dagarna går åt att öva på att andas.
In ut, in ut.
Hur andas man? Vill jag fråga.
Men dumma frågor får dumma svar så jag är tyst.
In ut, in ut.
Att det ska vara så jävla svårt!
Hur gör ni?
Mänskligheten, hur lever ni med er själva.
Hur orkar ni andas?
Jag förstår inte, kanske inte ni heller.
Jag önskar att jag vore en guldfisk.
Glömma som en guldfisk, bara andas.
In ut, In ut.

Tystnad.