Jag har gått vilse i mig själv. Utan riktning och utan mål. Det finns inget yttre att navigera efter ty detta gäller envar som går vilse i sig själv. Det liknar nästan en lek, du kommer ständigt tillbaka till samma ställe.

Tryggheten uppstår på en helt annan punkt. I min egen trädgård är jag trygg. Oktobers murar skyddar mitt innandöme. Jag blir åter medveten om att det finns två sidor av en själ. Verklighetens spegel över oktobersjöns stillsamma yta och den inre resan i sig själv. Utan riktning och utan mål.

Jag vill vara här. Hos dig oktober, nere på det djupaste vatten och vaggas av ditt lugn. Jag räds för att vårisen skall smälta. En och annan bemästrar färdigheten att smälta din tunna våris.

Frågan; att låta sig lockas, gör mig likgiltig.

Vad skall det tjäna till?