I korridoren reflekterar golvet skenet från lysrören som är fästa i taket. Hundratals surrande lampor täcker takplattorna ovanför mig och överallt är det ljus.
Ljus, kyla och klinisk renhet.
Genom det mycket långsmala rummet ekar ljudet av skor mot den blanka golvytan. Några skyndar i viktig takt och visar tydligt att de är sena, medan andra, snarare nedstämt än lugnt, drar sina slitna steg efter sig och stirrar ned i det beige golvet. Någon är vitklädd och bär gnekande foppatofflor samt en namnskylt med avdelningsinformation på sin vänstra bröstficka. Hon ler och nickar mot mig när vi möts men jag hinner inte reagera förrän hon är förbi.
En mycket grå man står och stampar vid hiss 2C. Han kastar hetsiga blickar mot den vita IKEA-klockan på väggen och pillar på dörrknappen. När ingen hiss kommer vänder han sig mot en stor, brunsvart metalldörr och trycker upp den med all sin kraft. Den far upp och slår hårt i stenväggen när mannen skyndar in i trapphuset och låter sina hårda steg kasta ekon mellan innerväggarna. Hisslampan börjar lysa och dörrarna far upp. "Entréplan" meddelar en kvinnoröst bestämt och sedan hörs inget mer förutom den tunga branddörren som slår igen, människornas gnekande, ekande steg och IKEA-klockans tickande sekundvisare.

Jag tillhör de som drar sig fram. Långsamt knappt synligt, rör jag mig mot dörren i änden av evighetskorridoren. Förbi hiss 4,5 och 6 A-F, förbi avdelning "ögon, näsa, mun" och avdelning "sår och sårbehandling".
Jag tar mig ända till gyn. mottagningen och tillslut förbi väntrummet till ortopedien. Det betyder att jag är här ändå.
Nu igen. Framme. I tid.
Lamporna börjar att blinka och surra, långsamt gör de sig påminda.
En vit och grå dörröppnare är fäst på den högra sidan av dubbeldörren med skylten "barnavdelning" på. Jag klickar kort på den avlånga knappen och andas in till suset när dörrarna far upp.
Det luktar plasthandskar.
Plasthandskar, steriliseringsmedel, handsprit och plåster.
Mina steg blir de enda i den nya korridoren och de låter påträngande och ensamma. Som om jag är på väg till något betydelsefullt i min trasighet. Som om jag tror mig ha hopp, styrka, mod. Fort börjar jag gå. Som att jag har bråttom och är stressad och sen. Jag klarar inte av min uppenbara ensamhet.
Längs med den högra väggen är en lång tygorm fasthäftad och den slingrar sig i vågor ungefär en halvmeter upp från golvet. Jag brukade älska den när jag var liten.
Alltid springa bredvid och låta handen glida upp och ner och upp och ner längs med dess rygg, tills dagen då ett häftstift hade börjat låssa och jag fick det rakt in i långfingret.
Det hade kommit blod och jag hade gråtit. Jävla mes. Senare samma dag tog jag tre blodprov på mig själv utan att röra en min. Man undrar ju hur man tänkte.
Längre fram i korridoren vänder vägen till höger och jag följer vant mellan de vitmålade väggarna. Några tavlor av skrattande barn i svartvita fotografier inramade i färg, hänger jämt utdelade var femte meter på min vänstra sida.
Det är röd - Caroline, blå - Danni och grön- Sara.
Emelie syns lite i den gula flickans bakgrund och sedan är det lila - Jakob då, men han dog.

Jag klickar på den vänstra dörröppnaren och kliver med stora steg mellan de vidöppna glasdörrarna under rubriken "Bup."
Barn- och ungdomspsykiatriiii sjunger en röst inom mig och ser till att dörrarna stängs. Här ska inga jävla barndomsminnen få jaga efter mig.
En sån där brunsvart branddörr låter sig trots motstånd tryckas upp när jag lägger axeln emot och pressar. Trapphuset är svagt upplyst i blått ljus och stentrappan flackar oroväckande. Som tur är ligger dagsvården bara på andra våningen och jag småspringer till dörren som är rödmålad på insidan. Drar, öppnar och smiter in.

Väntrummet är tomt och jag sätter mig tungt i soffan bakom vikväggen. Klockan är tolv och de allra flesta är på lunch nu, mitt möte med Katarina är inte förrän om 45 minuter.
Avdelningen luktar inte som resten av sjukhuset. Den luktar inte alls lika klinisk och kal, utan är ombonad och svagt blommig i luften. Det skrämmer livet av mig.

En kurator pratar högt i headset när hon går förbi utanför vikväggen men hon ser mig inte och stannar därför inte för att fråga om jag behöver någon hjälp, eller ännu värre, om jag mår bra. Jag känner igen henne på den broderade jeansjackan alldeles innan hon viker av mot fikarummet. Siv. Hon satt i min bedömningsgrupp för två år sedan och har hoppat in för Katarina två-tre gånger efter det. Oerhört tam kvinna, jag har aldrig förstått hur hon kunnat klara sig här.

Med huvudet nedsjunket mellan knäna och armarna hårt runt benen sitter jag som en boll i ena änden utav soffan. Det har gått tjugofem minuter och är alltså tjugo kvar innan någon förväntas kolla efter mig här. Jag försöker hålla andan.

Efter 47 sekunder reser jag mig långsamt och tillåter mig att andas in igen. Just som jag ställt mig öppnas branddörren för första gången sedan efter mig och en kvinna med två barn börjar förvirrat gå mot mig och väntrummet. Vi ser varandra dörröppningen men jag väljer att inte le när vi hälsar. Det finns inget glatt i två söndersvultna tonårstjejer. Hon håller med.
När jag inte längre är ensam går jag där ifrån och förbi hissarna samt trappnedgången. Rakt fram ligger dagvårdens pysselrum och pentry medan ännu en glasdörr avskärmar mig från de yngre barnens skadeavdelningar. Innanför rutan ser jag två flickor som sitter på golvet och spelar något som liknar finns i sjön tillsammans med ett gossedjurslejon i storlek större än de båda tillsammans.
Till vänster vet jag att vilosalarna är, trots den släta vitmålade dörren, och bortom det ligger personalens fikatum dit Siv hade gått tidigare.
Oftast är dörren till vilosalarna stängd och låst, eftersom att det sällan gäller att vila där inne. Några gånger när jag faktiskt bett om lugn och ro, har jag blivit hänvisad till någon läkares kontor. "Där finns en bår" ,eller, "där finns en soffa".
I vilorummen är det ofta svårt att må bra.

Caroline, som var på en tavla nere på barnavdelningens entréplan, har också blivit utskriven, precis som jag har blivit nu, fast det är snart ett år sedan hon gick. Sara låg på intensiven i två veckor innan hon blev flyttad till barnavdelningen och lärde känna oss. Cancern försökte ta livet av henne men lyckades aldrig. Det var tre år sedan nu.
Vilka är kvar? Danni.
Hon har aldrig varit inlagd utan kommer bara hit väldigt ofta. Går på möten, träffar läkare, dietister, kuratorer. Och så var det Emelie. Eller ÄR Emelie, borde jag säga.
Hon finns fortfarande, även om det bara är knappt. Ligger inlagd för självmordsförsök igen. Det eskalerade efter Jakob.

Efter några minuter finner jag mig själv innanför glasdörrarna där flickorna spelar kort. De skriker 'finns i sjön' och ber om kungar och prinsar och prinsessor.
Två dörrar står på glänt ut emot korridoren var av en leder in till en läkares rum om jag inte minns fel. En läkare med bår eller soffa. När jag närmar mig visar det sig stämma. Helene Benon, almännvården, står det på dörren. Den andra leder till ett förråd.
Jag tar några steg in i Benons rum och ser mig omkring. I en proppfull bokhylla står en pärm med texten "katastrofmapp". Orden slår mig direkt men jag vågar inte titta. På skrivbordet ligger en knapptelefon och ett skrivblock med penna och sudd. Söderkladdat och upprivet skriker det till mig men jag kan inte kolla. Där ligger folks liv.

Båren är hård och täckt av ett tunt lager papper. Det prasslar och luktar torrt när jag lägger mig ner på det. Blommorna är borta och luften är åter sträv och ren. Jag vågar andas.
På golvet står det en stor rund fåtölj och jag betraktar den från där jag ligger. Den står som på fyra små centimetershöga ben och snuddar nästan vid golvet, men bara nästan. Dör under den vinröda fåtöljen ligger något blankt och ljust som reflekterar svaga lampor och det gråmulna skenet från fönstret.
En skalpel.