Jag behöver nog vara ensam, mumlade jag samtidigt som jag gick förbi dig mot ytterdörren. Hängde min väska över axeln. Du stod där, fastfrusen i golvet med ryggen mot mig när jag öppnade dörren och gick ut. Jag tror jag hann gå ner två trappor när du kom ut genom dörren, springandes efter mig nerför trapporna. Jag stannade till, vände på mig och du kraschade nästan rakt in i mig. Du tog ett djupt andetag, höll stolt upp huvudet och gick ned några trappsteg så att när dina ögon mötte mina var de på samma nivå och jag såg att de var lika vakna som de alltid varit. Om det inte hade varit för de senaste månaderna så skulle jag trott att du inte brydde dig. Att det inte gått fram. Men din hållning var ihopsjunken, du som annars var så rakryggad. Dina händer vilade stilla mot dina lår, de som annars, till min irritation, till och med artikulerade dina tankar. Din mjuka mun, nu ett streck i ditt seriösa ansikte. Du andades in. Bara några timmar till, viskade du. Dina viskningar ekade i trapphuset. Jag var tvungen att titta bort. Du strök bort tårarna som sakta började rinna ned för mina kinder. Bara några timmar till, snälla, viskade du. Jag hörde dig andas in som om du börjat gråta och vände mig tillbaka mot dig. Jag la mina händer försiktigt mot dina kinder, strök bort tårarna som börjat rinna, strök bort din långa lugg och såg rakt in i dina ögon. Andades ut. Om det varit vilken annan dag så hade jag inte tvekat. Om det hade varit igår hade jag hoppat upp i din famn och du hade burit upp mig till vår lägenhet och skrattat med mig, sa jag tyst. Men nu, idag, just nu, så behöver jag vara ensam. Du strök dina fingrar efter min arm, upp på min axel och jag vilade mitt huvud mot din hand och tog tag i din andra med båda mina. Jag är ledsen, så ledsen, andades du ut. Nya tårar rann ner för din kind. Du har inte gjort något, ingen av oss har gjort något, det är ingens fel, viskade jag. Det är ingens fel. Meningen verkade eka i trapphuset men det var nog snarare i våra hjärnor det ekade. Tänk om, började du. Nej, tänk inte så, avbröt jag. Kan du inte…, varför? viskade du. Jag behöver vara ensam, jag behöver förstå, mumlade jag. Men det är ingens fel, jag vill att du ska veta det. Dina ögon vilade nu på trappsteget mellan oss. Dina tårar föll fritt. Lova att du inte gör något dumt, viskade du samtidigt som du såg in i mina ögon. Dina ögon som jag älskade så mycket var rosa i kanterna. Visst lovar du det? frågade du. Vi båda darrade som löv. Jag öppnade munnen för att svara men orden fastnade någonstans i halsen och jag började hosta. Du tog ett steg upp för trappan och drog in mig i din famn. Dina kramar var som att komma hem. Vi stod nog där i en kvart, grannen gick förbi och mumlade något om nykära. Mitt hjärta verkade vilja slå sönder min bröstkorg när jag hörde det. När du släppte taget om mig så kysste jag dig. Viskade tre ord i ditt öra och sedan gick jag.