Men det här är inte balladen om självömkan och ånger, reflektion och bitterhet. Det är inte heller balladen om något slags uppvaknande. Utan balladen om döda individer och döda personligheter. Som kvävts, av oss.

Mannen och pojken, kvinnan och tjejen som ni var - finns förmodligen inte. Vi vandrar med fragment av forntiden, som vi i bästa mån utvecklat. I värsta mån, och förmodligen mest frekvent, har vi kvävt en del av vår personlighet med tidens gång. Många summerar nog detta som något positivt, och det håller jag med om. Man ändrar sig - försöker hugga av slaggprodukterna som skänkt mest kritik och ställer sig i ledet för att bli en bättre medmänniska. Kanske sker det ofta obemärkt, kanske sker det med flit. Oavsett så är det en bit av en människa som faller bort, som helt försvinner från planeten. I många fall är förändringen säkert så drastisk att man inte kan förhålla sig till sitt forna jag och dess synsätt. Man begriper helt enkelt inte hur man resonerade, förr om åren.

- Take me back, Carla! I'm a changed man now!

Någonstans tycker jag det här är lite läskigt. Man ändras fascinerande mycket under sin livsgång, ändå får man stå till svars för något man inte man stå bakom. För någon individ som hade samma pass, men som man inte alls känner. Som man inte heller förstår sig på. Jag känner inte 14-åriga Oscar Petersson, alls. Ändå är det även jag, som har försvunnit. Minns 83-årige Stig vem 21-årige Stig var? Känner de varandra?

Vart finns alla dessa gamla individer nu? De man bara slängt bort? Delar av en som har agerat, men som inte finns längre?