Emellanåt funderar jag över tid som gått. Jag inser det är den mest sjuka & vilda tid jag någonsin varit med om. Varje gång lika tveklöst.
Massa människor har kommit in i mitt liv. Vissa är borta utan förklaring.
Andra har jag själv valt bort för jag ska må bra, människor med ett illa leverne & dålig inverkan. Andra har kommit för att stanna.
Nån har fått mig att gråta men de flesta har har fått mig att skratta. Så har det inte alltid varit.

Jag började plugga efter långtidssjukskrivning. Det var det bästa jag kunnat göra. Jag stormtrivs & jag ska fortsätta fullfölja drömmar på heltid. Klasskompisar ler när de ser mig, ropar mitt namn i korridoren, kramar mig ibland .
Den bästa mentorn fick jag; Lukas som gjort allt för jag ska komma in på kursen. Han stöttar, vägleder & tror på just mina kunskaper & att jag kommer in på egna meriter. Vilket lyft! Nån tror på mig efter år av avsaknad.

Skolan har låtit min dotter vara med i olika aktiviteter på sin bekostnad. Hon ville så gärna & de visste jag inte hade råd att låta henne. Så ledningen sammanförde oss i total lycka av sånt vi annars på länge inte gjort.

En tid levde jag på bloggen. Den blev ett lyft. Nästan 4000 bloggläsare i veckan. Vem hade anat att en annan människas livsöde, poesi & maktmissbruk skulle locka så många? Visserligen verkar det nu ha dött men vad gör det när jag lever & ler ?

Efter bloggens genombrottet, som förresten var som att ha kommit halvvägs i skrivandets värld & sen tillbaka till noll, kom för mig en ärande förfrågan.
Rolle undrade om jag ville lära ut metodik bakom mitt egna skrivande i engelska & på svenska.
Rolle tror jag kan gå hur långt jag vill. Bli vad jag vill.

En tid var jag orolig över vuxnas utfrysning men gav mig fasen på att Miranda.. Den där... Inte alls skulle få bort mig . Jag rätade på ryggen & tog mig till skolan med stort leende och sen dess vill jag alls inte ha fredag . Däremot måndag helst varje dag så jag får möta alla goa människor som får mig att le varje dag.
Den där... Miranda. Valde själv att gå & jag att stanna.

Mina teamläkare har länge gjort sitt yttersta att hjälpa mig framåt.
De ser mina prestationer, uppmuntrar mig & tror på mig. De glädjes också med mig i alla andra positiva framsteg.
Samarbetet mellan de skilda doktorerna gör jag känner mig trygg i vården & jag ser fram emot att fortsätta vårdas av dem framåt .
Jag började faktiskt träna regelbundet på gym. Det som länge kändes omöjligt blev genast möjligt.
Min flicka kastar sig i famnen när vi ses. Tillvaron med henne är fantastisk & har inneburit många skratt & roliga saker under många år. Små resor..
Sjö & strand, långresor med tåg. Det mesta som ger oss glädjande tid med varann utan stress .
En ung vacker donna har hon blivit & inte en dag är trist utan Agnes.
Snarare glädjande, givande & lärorikt. Ibland ser jag likheterna oss emellan. Skillnaden är Agnes ändå är ett lyckligare barn.

Tiden blev något bra. Jag skrattar, jag ler, jag vet vem jag är. Beslutsamt går jag framåt & jag är stolt jag är den jag kommit att bli. Tiden gav mig alla möjligheter.

Att se livets vackra i varje sak & att jag kan.