ibland kan jag höra det, bakgrundsljudet från let's dance och hur ni ödmjukt diskuterar tävlingsfinalisterna. som smogg över en puttrig liten stad observerar jag känslan ni tycks befinna er i. som om tid och rum står i stiltje och det enda som existerar är ni, tv:n & fredagkvällen. en vacker liten bubbla och jag undrar om ni är tillfreds med det, hur det känns.

ibland kan jag se er i köpcentrum, hur ni håller erat barn i varsin hand. kanske säger barnet något roligt för plötsligt kan jag se hur ni brister ut i ett leende mot varandra. ett leende som ser ut att komma från den djupaste delen av era hjärtan och era ögon ser ut att vara i symbios med varandra. kanske tackar ni varandra tyst för att ni lyckats skapa den där lilla varelsen. som om ni landat i allting nu och blivit påminda av hur mycket ni älskar varandra. jag vet inte men det jag vet är att just det där leendet är så himla vackert.

ibland kan jag ser er vandra hand i hand längs med gångstråk i länder där asfalten flimrar av hetta. kanske vill hon ta kort, ställa sig på muren och jag ser hur han hjälper henne upp. med ett mjukt handtag för han handen längs med hennes rygg, trycker henne lätt uppåt och jag tänker att hon gillar att ha hans hand där. att gesten är så mycket mer än bara en gest. att den mjuka handflatan mot hennes ljusblåa tunika betyder kärlek.

jag vet inte.