Jag känner vinden i mitt hår. Den leker med mina hårstrån och får dem att virvla i höstluften tillsammans med löven som faller mot marken. Jag känner hur den kalla höstvinden biter mig lekfullt i kinden. Känner du mig? Viskar den. Löven blåser vackert i virvlande rörelser. Dansa med mig! Säger dem.
Solens strålar lyser genom trädkronorna. De liksom tränger sig fram mellan löven för att inte glömmas bort när mörkret blir längre och längre. Mörkare och mörkare.
Jag känner något varmt. Varmt i kroppen, i hjärtat. Jag ser ner mot min hand och där är din. Din underbara varma, trygga hand, som håller mig fylld med värme. Din hand värmer mig mer än solens strålar, tänker jag. Den håller mig mer varm än den vackra eldstaden vi tänder om morgnarna. Den håller mig varmare än de hetaste sommardagar och varmare än det varmaste.
Jag vänder blicken mot ditt ansikte. Du ler. Du ser på mig med de mest kärleksfulla ögon. De tryggaste, finaste, vackraste ögonen i världen. Du ler och frågar ”Vad tänker du på?”.
”Inget.” svarar jag och ser på dig. Om du bara visste.
Jag älskar dig.