Hon har inte sovit på hela natten. Nu sitter hon i taxin på väg till flyget som ska ta henne över Atlanten till dottern med familj, framför alla hennes älskade barnbarn. Det snurrar i huvudet av tankar, hur härligt det ska bli att få krama om dem, om hon kom ihåg att handla allt dottern ville, tänk om väskorna är för tunga. Ja, tankarna går i varandra som en karusell, runt, runt. Nu är taxin framme. Dags att checka in. Väskorna var för tunga men de var snälla när hon berättade om dotterns beställning. Flygresan är lång, det är svårt att hitta en bekväm ställning, ena gången somnar en fot andra en arm, så håller det på. Efter drink och middagsservering är det inte mycket som händer. Något barn gråter en annan snarkar. Hon försöker lösa korsord men det är svårt att koncentrera sig. Efter vad som känns som en evighet, får man fuktiga dukar och sedan något som ska föreställa frukost. Då är det endast ett par timmar kvar till landning. Den tiden känns längre än hela resan. Snart får hon se dem, ta på dem, känna dem. Äntligen får ta sig igenom tullen. Nu är det endast minuter kvar tills hon ser dem. Då kommer den, sorgen, hon borde ju vara lycklig nu men det har hänt så mycket med barnbarnet. Sorgen sliter i henne för allt hon har missat, hon gör sitt bästa för att dölja den men det är svårt. Tårarna kommer utan att hon kan hejda dem. Hon vill inte känna sorg så hon tvingar bort alla tankar på vad hon missat och ser på barnet med hjärtat, då kommer glädjen. Det är en fantastisk känsla. Nu bestämmer hon sig för att suga in varje sekund av barnet så att hon har överfyllt hjärta med sig hem.