När jag var liten hörde jag mina föräldrar bråka.
När de bråkade om min bror och mej,
trodde de att vi sov.
Men det gjorde vi inte.
Ibland bråkade de om annat,
när vi var på våra rum.
Vi hörde allt.

Som ett barn av separerade föräldrar
och att känna sig oönskad.
När man har fått skulden för så mycket,
när man inte ens var 8 år fyllda.

Hemlig depression,
min hemlighet.
De timmarna jag spenderade på
toaletterna som ingen visste om.
När jag har låtit tårarna
falla mej till sömns
de nätterna jag var hos min far,
och de nätterna jag var hos min mor.

Jag försökte glömma,
men allting skickade en påminnelse.

Jag är "satans avkomma".

Idag, med mina 16 år fyllda,
kan jag presentera mig som mig själv.
Jag är stolt att över att vara jag,
Jag är stolt vad jag har blivit.

Min dröm att bli skådespelerska
mycket avlägsen men ändå så nära.
Min barndom har lett mig till
min dröm att få uttrycka mig
inom konst.
Det är det skådespeleri
handlar om, konst.
Och jag är konstnären.