När löven väl faller, då står jag med förundran.
Jag längtar efter vinden, den som smeker marken,
den som samlar löven i virvlande kaskader som otvivelaktigt letar sig upp i luften.
Tystnad har tagit dess plats nu, inga vindar viner.
De lagar som lyder tycks ha upphört, vinden har ingen verkan här.
Löven ligger stillsamt där, som löv ska göra.

Hastigt kommer en beslöjad känsla som pirrar sig fram uppför ryggen.
Jag förstår direkt, vilken klarhet, när löven börjar stiga
Långsamt flyter de uppåt så viljefritt och överskådande.
Då lättar jag från marken, in i lövens fridfulla kluster.
Aldrig kommer löven igen att falla, för vem finns där att längta efter dem?