Ur gapet mellan förståndet och de djupaste önskningarnas absurditet framgår om och om igen nya ord för att tvinga ner mig i den märkligt sköna förtvivlan av idéstockning.
Håret i min tankesoppa flyr fontänpennan, manifesterar sig på det alldeles för ljusa pappret, på universums minsta skrivbord i en oproportionerligt kraftig beslyst kammare.
Jag låter min bästa fiende rinna ner i halsen igen för att dämpa ljuset. Avskärmad från verklighetens sken ser jag hur min bläcksjäl drunknar i mina ansiktsdroppar, i det korta ögonblicket av en varm omfamning mellan mig och mitt annars vaksamma överjag.