Dina blad faller ett efter ett och det börjar synas. Ser dig sitta på din trappa med handen i gruset, men din blick flackar bortom horisonten.

Bara jag av oss kan tänka tillbaka på hur du växte i mig. Jag är stolt över den människan jag är idag och stolt över dig som lät mig.

Att tidigt få se vilja och hjälpsamhet på dina sätt. Motgång efter motgång, men alla märker hur du inte vill ge upp än.

Jag kommer aldrig glömma tonen i din röst när du sa att du är ledsen över att du inte kan läsa längre. För det känns som att jag vill hämnas på något, men vet inte vad.