Spegeln föll ur min hand som vi delade orgasmer.
Jag insåg att vi inte bara roade varandra, vi delade stunder.
Hans plötsliga och impulsiva rörelser runt mina lår och överkropp gjorde mig pirrig, det fick mig må speciell, som om jag var den enda som betydde något för honom.
Sex.
Det är det enda jag kan hålla på och känna i makt över, som varar några minuter.
Smärta.
Det är oemotståndligt, det gör att jag känner mig levande, att jag vill ha mer av det.
Hans frestande röda läppar och hans blotta, vackra ögon. Jag kunde inte få nog av honom.
När jag såg honom i ögonen såg jag två stora planeter som liknade varandra, utan varandra skulle de inte vara lika - och utan honom skulle jag inte vara mig själv.
Som minuter gick ville jag att han skulle komma ihåg mig, därför gav jag honom en varm och livlig kyss på halsen och höll hans hand.
I en scen där vi agerade som djur, och gallrat alla våra känslor och tankar så kunde jag inte sluta analysera honom.
Han var den enda på mitt sinne, även fast jag visste att han inte ens kom ihåg mitt namn.
Det här är sista gången, viskade jag. Sista gången som det var i slutet av den tid vi hade tillbringat rullande runt i ny tvättade lakan i New York city.
Ensamhet.
Cigaretten i min hand vägrade tändas och vinden blåste bort min hatt. Som jag sprang jagandes mot hatten föll min plundra fylld med billig rödvin.
Jag hörde hur vätskan rullade runt kanterna.
Sju års olycka tänkte jag och drack en stor klunk medan ett par tittade sorgset ned på mig.
Jag drack en större klunk och försökte återhämta mig. Känslan i mina ben var borta och jag stirrade på den grå marken.
Det är de stunder då man inte gör något som man tänker mest. Jag hörde hur mitt blod pumpa med ilska och hat då jag kände mig ensammare för varje sekund som gick.
Jag kollade klockan på min handled och sen glodde jag på mina illröda ärr. Klockan slog hel och det var sent.
För varje dag som gick blev jag bara ledsnare och ledsnare, vad gör jag här egentligen, tänkte jag.
Det var tomt på gatorna, jag hörde bara vinden skapa luftvirvlar runt träd. Jag hade inget att se framemot, inga vänner, ingen familj och inte ens ett husdjur.
Livet är inte till för alla och jag lever inte, jag andas bara men, det svider.
Efter sju stillsamma minuter såg jag ett igenkänt ansikte gå förbi mig med den krossade spegeln. Han la den bredvid mig och log som han fortsatte gå sin väg i livet.
Nu var det min tur att gå min väg.

- Arsenikpistol