Har du någonsin känt känslan att bara få uppmärksamhet?

Jag är en 14 årig tjej som bott under ett tak med tredje världskriget.
Min mamma var så mycket yngre än min pappa när hon gifte sig med honom. Det finns 13 års skillnad mellan dem. Men vad skulle hon göra? Hon hade inget val och skulle bara lyda sina föräldrar. Delvis, förstår jag henne för att hon älskade sina föräldrar, men annars inte. Jag själv skulle levt hela livet utan att vara gift än att bli bortgift med någon främling.
Min mamma var egentligen gift med en man som var i närheten av hennes ålder. Den killen bodde i U.S.A och var en vän till hennes kusin. Dem hade skrivit deras signatur för att göra deras äktenskap slutligt. De var gifta och min mamma var glad, alla var det. Men som sagt lyckan varar inte länge. Det uppstår alltid ett problem. Problem efter problem.
Det gick flera månader tills min mammas nyblivne man inte hade återvänt från U.S.A. Alla började bli fundersamma över varför han inte hade kommit till Pakistan för att ta med sin fru till hans hem. Så min mammas kusin bestämde sig för att resa till honom och ta reda på varför. Han åkte dit och vad som stod framför honom, visades allt klart och tydligt. Mammas man var inte trogen. Han hade en massa relationer med andra kvinnor och drack väldigt mycket alkohol.
Min mammas äktenskap bröts utan att fullständigt ha blivit fullbordat. Efter hennes brutna äktenskap var ingen annan villig att ta emot henne som en fru. Det är ju klart, eftersom hon är född i Pakistan. Hennes föräldrar är pakistanier. Det går i blodet hos alla och därför är det inte okej med en skilsmässa i mitt land. Ingen tittade ens på henne så fort dem fick veta att hon gått igenom en skilsmässa. Men slutligen kom min pappa in i bilden. Han själv hade gift sig innan med två kvinnor. Den första han gifte sig med var en svensk. Den enda anledningen han gjorde det var för att kunna få komma in i Sverige med ett pass. På grund av henne fick han chansen att få ett bättre liv i Sverige och utnyttja sin smarthet. Det var ett tag han var med henne och fick två söner tills dem skiljde sig. Deras relation funkade inte på grund av deras olika bakgrunder. Hans två barn blev oerhört dragna i hans långa promenad till olika relationer. Jag förstår deras lidande men dem förstår inte mig. Ännu en gång gifte pappa sig igen och den här gången var det en pakistansk kvinna. Han fick även barn med henne, men denna gång var det två döttrar. Men som sagt så skiljde han sig igen och gifte sig för tredje gången. Min mamma var den tredje frun. Det var då pappas döttrar gick långt bort från honom och slutade bry sig. Hans söner stannade kvar ett tag då min bror föddes. Men det var då det startade krig i mitt hus. Min storebror fick uppleva varenda stund då det var bråk hemma. Bråken handlade alltid om klagomål från pappas söner. Antigen klagade de på min mamma eller på min pappa. Slutligen fick min mamma alltid all skit. Det var även min bror som fick skiten. Hans barndom blev förstörd av all bråk och det störde honom mentalt. Ja, jag kan säga det själv men min pappa sårade verkligen min mamma som kom med en massa konsekvenser.
Det kom en dag då hans söner bestämde sig för att också försvinna ur min pappas liv, precis som hans döttrar. När de lämnade föddes min storasyster och jag. Det vi fick uppleva var att pappa alltid anklagade på mamma att det var hennes fel för varför hans söner lämnade honom. Mycket bråk, smärtor och tårar skedde i mitt hus. Jag var kanske bara 6 år när pappa en dag fick beskedet att hans äldsta dotter hade avlidit. Hon hade begått självmord och ingen visste varför.
Jag visste inte hur jag skulle känna mig då. Hon kände inte mig och jag kände inte henne. Vi delade bara på samma blod, eller?
Kan all den här smärtan som både min pappa och mamma upplevt ha gått i arv till mig? Är det möjligt?

Att vara en niondeklassare som egentligen ska gå i åttan är tufft. Jag måste anpassa mig till tre olika liv. Det första är mitt liv hemma. Hemma handlar det bara om att lyssna på kriget och hålla käften. Det är bara att nicka åt det som är fel. Jag måste nicka åt att också någon dag bli bortgift som min mamma.
Det andra är mitt liv i skolan. I skolan handlar allt om att välja om man vill vara tyst eller mest högljud. Ett val har aldrig funnits i mitt första liv. Vad tror ni att jag väljer?
OBS! Försök undvik falska människor i skolan. Dem finns där som mest.
Det tredje livet är i min fantasi. Jag fantiserar om att försvinna en dag och upptäcka så mycket som möjligt. Att kunna göra allt jag vill. I min fantasi finns miljontals alternativ.

Första liv: Det är ingen ändring. Jag är fortfarande samma person hemma. Det är ju klart för att jag är från Pakistan? Dock är jag ändå glad på några stunder, min mamma. Jag älskar henne.
Andra liv: Det var en tid då jag valde att vara den tysta tills jag bytte till den mest högljudda. Nu ångrar jag mig och önskar att jag aldrig valt det. Men det är gjort, så vad kan göras? Sitt ner och lid.
Tredje liv: Varje dag ändras något i mitt liv. Det är som ett paradis. Det är min passion. Här är allt i mina händer. Ni som vill sabba för mig, alla kan backa undan.

Så då kom tillbaks till frågan. Har du någonsin känt känslan att bara få uppmärksamhet?

JA, HELA TIDEN.

Den personen man är, är baserat på händelser och människor.

~ MA