Fyra av dem jag älskat högst och som har betytt mest för mig är borta. Döda. Tre av dem såg jag dö. Hörde andningen förändras, blicken slockna och livet flyga bort. Den fjärde lever men är död. Han har en skata vid sin sida, en ragata. Han håller henne i handen. Ögonen är döda. Blicken har slocknat och jag vet att allt han gör är att gottgöra det han gjorde fel för länge sedan. Men det förflutna kan aldrig gottgöras, det som har hänt har hänt. Det han släppte då kommer aldrig mer tillbaka. Han letar och letar efter det som fanns. Han tror att det går att finna hos en annan kvinna. Han tror att om han offrar sig, gör allt, betalar så kommer allt bli bra. Men det blir aldrig bra. Han slår knut på sig själv, fixar, trixar, men det räcker inte. Han blir mindre och mindre för varje dag som går. Och jag undrar om han förstår. Jag undrar om han saknar. Jag saknar det som var han, den han en gång var. Den fria, den vilda med eld i ögonen. Han var som ett stormande hav och jag var en vattenpöl.