Idag tänker jag tillbaka på hur allt har varit under de senaste åren

Alla möten med psykiatrin som inte tog mig någonstans
Alla sömnlösa nätter
Alla kvällar med den värsta ångesten som inte ens går att föreställa sig
Alla mardrömmar från mobbningen i högstadiet som drog ner mig i en djup depression

Hur hela jävla världen bara kunde svartna för ögonen och endast mörker fanns.
Veckor utan ett endaste leende
Dagar jag bara hällde i mig sprit, rökte upp haschet och funderade på att avsluta mitt liv

Kvällarna då armar och ben färgades rött och jag tryckte i mig piller för att få stopp på allt lidande

De kala väggarna och skriken från psykiatrins slutenvårdsavdelningar
De våldsamma humörsvängningarna som fick mig till att göra saker jag aldrig ens hade kunnat tänka mig att göra

Manins underbara eufori som drog mig ner i skiten som depressionen sökte
Aggressionsutbrotten som ledde till bråk, knivhot och sönderslagna saker
Hur jag kunde gå loss på allt runt omkring mig, blodet som rann från min vän som blev mitt offer.

Hur paranoian kunde gå över i psykos
Hur jag började höra röster och hur rädd jag var för att berätta för någon för då trodde jag att även de skulle bli förföljda.

Vännerna som inte längre lever och hur sorgen fortfarande lever kvar
Än idag kan jag fälla tårar för er

Men framförallt tänker jag tillbaka på hur mycket sämre jag mådde under dessa åren jämfört med idag.
Jag hoppas med hela mitt hjärta att jag slipper falla tillbaks i samma mörker som jag inte ens hade önskat min värsta fiende.