Min mobil vibrerar. Det är du. Klockan är två på natten och jag sätter på mig mina skor och min jacka. Tar hjälmen i handen och går ut genom dörren. Vinden är sval när jag åker genom nattens mörker. Jag känner hur mitt huvud snurrar med tankar. Vart går du? Är du ensam? Hur mycket kontroll har du?
Jag vet inte vad jag känner, ingenting? Besvikelse?
Vid parkeringen stannar jag, vart är du. Jag ropar ditt namn, inget svar. Med oro och ilska ger jag ut ett suckande. Så ser jag dig, borta vid lyktstolpen vinglandes mot mig i en klacksko och halv trassligt hår. Jag sätter på dig hjälmen och kör hemåt återigen. När vi kliver in genom dörren tar jag av dig dina skor, leder dig mot soffan och bäddar ner dig. Hämtar en hink ute i köket och ett glas med vatten. Du sover redan tungt med ena armen utstickande från täcket och håret utspritt över hela kudden. Jag tittar på dig. Besvikelsen, ilskan, sorgen. Hur kan du göra såhär mot mig. Jag är ditt barn men ändå så är det jag som leker vuxen. Jag är sjutton år och hämtar dig på min moped så att du kommer hem fredag kväll. Imorgon kommer ursäkterna, löftena men ändå så vet vi båda att detta kommer hända igen. Nästa fredag klockan två på natten.