Jag har mina helgon.
Människor som lever kvar i mitt sinne fast de inte trampar runt på denna planet längre.
Där finns bilden av morfars trygga händer runt kaffekoppen.
Han sitter vid köksbordet i den lilla röda stugan som ligger på den vackraste av platser.
En sockerbit mellan läpparna.
När vi åkte därifrån stod han och mormor alltid på trappen och vinkade farväl.
Mot min vilja blir bilderna suddigare för varje dag.
Mot min vilja blir de fler och fler, de helgon jag måste minnas för att veta vem jag själv är.