flög ur min mun när jag öppnade dörren
två pojkar /6-7 år?/stod på trappan, de frågade
om jag hade några barn
något perplex undrade jag
- är ni hemlösa?

deras runda ögon såg undrande tillbaka
och jag skyndade mig att fortsätta
- nej jag har inga barn, jag har adopterat
katter i stället
mina skrattfåglar landade i en leende mun
inom mig mimade jag "de ställer inte
outgrundliga frågor"

inom mig anade jag en tragedi eller
sambandet med Corona och döden
vuxna drar sig för tala med barn
om det svåra för sin egen ångest
nu när döden kommer till många hem
de närmaste månaderna
på sätt och vis som tanken luktar illa
de kan fångat ett ord här och där...
och påsken 2020 blir annorlunda

jag vinkade ajö när de greppade sina cyklar

säkrast ha påskgodis hemma i år