Konvex cyklist vrålar sin hatiska morgonhälsning i gryningens blågröna dimma, ett banalt broccolistunt som gått snett.
Det skapade fullständig sinnesförvirring och ett svart hav av missförstånd.

Jag är påväg till evigheten, åkandes på pakethållaren, liftandes med galenskapen.

Orden verkar fastna i halsen på den döda hund som ligger uppsvälld vid vägkanten, spridandes sin härskna doft av avslutat liv. En doft som får mig att dras ut och stelna till, förenas med de ståtliga gatlyktorna, en del av denna lysande allé. Vi samtalar ordlöst, genom oranga ljuskäglor.

Lysrörsögon speglar tiden som flyr, rusar allt fortare under den stilla ytan. Delar mitt värde med stolpar av metall, inget och allt.

Tracendent uppenbarelse, och jag välkommnar henne, kvinnan av flytande månsken, reflekterar mitt ljus i hennes fjärilstunna vingar.

Ekande sång pulserar ur stel, kall metall. Smälter kött och ben till en grumlig damm, där min månskensängel badar. Tillsammans begår vi själsligt självmord, i gårdagens rosa, motbjudande ljus, men resan har pågått för länge, och vi kan inte längre ge den ett slut.