tillägg till 'En blå bok' TITEL på BLADET ’Idolskapets djävluska snaror’: En adelsman av den nyadliga grenen a.d. Gustav fjärde Adolf - hade lovat mig - att 'om du behöver hjälp - så..' kommer han alltid ställa upp - i en hjärtlighet till mig över att ha räddat hans liv - ty han var sinnessjuk, och jag besatt psykiatriska kunskaper
Han svor detta i ett av hjärtat upprört tillstånd
Det dröjde ca 1 år innan jag var tvungen att begagna mig av löftet; ty, ifall man inte har bulemia eller fetma, så äter man lagom mycket, tills man känner sig nöjd.
Då var hans ansiktsuttryck vredgat, och frågade 'varför det?!' bestört
Jag bestämde mig därvid att lämna saken därhän och inte befatta mig mera med kar'ln
Av en slump, när jag hade litet tid över; besökte jag en butik där denne nyadlige karl brukade vistas
där träffade jag just densamme, som - under samtalets gång brast ut i tårar över saknaden till vår forna gemenskap
'du hade rätt' sa han lakoniskt till mig , 'jag skulle aldrig blivit en idol'
- jag såg bestört att det jag först tog som en halskrage, var tatureingar i form av orden 'artre teartre' - i ett 100 tal exemplar fyllde dessa halsen, likt vatten som snart för den sjunkande kommer över munnen
jag visste att han tidigare tatuerat detta på andra ställen på kroppen.
Då jag åter fann mig i penning nöd - författade jag ett brev till karl'n.
Jag skrev däri att jag behövde 5000 omgående
Han skrev att han skulle skicka dessa
Samma dag, på min favorit-matvaruaffär; var expedissan på väg att giva mig 50 kronor när jag skulle ha 5 kronor
detta fick mig att inse - att adelsmannen skrytfullt brett ut sig inför allmänheten, och för att göra saken klar, sade jag till sötnosen; det är som att jag nu behöver låna 5000 kronor av en bekant, men, jag fick för mig idag att jag borde begära 50 000
jag hade nämligen redan uppfattat detta som en sinnes-strömning, och expedissan bara bekräftade det redan percepterade
Adelsmannen hade hävdat, att han skulle ge mig vilken summa jag än begärde, bara han hade råd, och, att detta var bakom min rygg, så att säga; för att inför allmänheten inte framstå som ett fån eller snål, pga. sin gamla vägran att hålla sitt löfte
Jag tänkte dock inte mer på sake n - då jag varken är bulemiker eller fetmatiker.
Inte heller hade jag någon möjlighet att sända ett e-brev, då jag pga. penning nöden, inte kunde hysa en egen lägenhet vid sidan av den jag redan betalade, och alltså var illa tvungen att min dator hos en kvinnlig vän till mig, som tyvärr hade en sambo som dikterat att jag bara fick komma och använda maskinen 1 gång om dan
Denna frihet hade jag redan utnyttjat den nämnda dagen; annars hade jag tänkt, att jag kanske skulle skriva 50 000; tendensen hade jag redan märkt när jag i mitt första brev skrivit 5000 , men sagt mig vara tacksam för åtminstone 4000; jag ändrade redan samma dag efter nån timme detta, och förtydligade siffran; 5000
Nästa dag, fann jag mycket riktigt ett brev från idolen, som ponerade 'storligen' att detta var 'sista gången' jag fick involvera honom i 'mina problem'; han hade gråtit för den skam inför allmänheten han känt inför faktumet att inte ha stått vid sitt ord; nu trodde han sig kasta in triumf-kortet! 'äntligen fri!' flämtade han. Äntligen fri.. möjligtvis från att nånsin vara annat än en djävla idol - ja!

Profet Muhammad uttalar en mycket vacker sak om just detta fenomen: han säger att den mest älskade handlingen av Allah – är den mest vanemässiga (regelbundna); han säger också – att ’kvinnor som ser något, en detalj de ogillar, må, hos sin make – och säger (därföre): ’jag har aldrig fått något gott av dig över huvudtaget’ – kommer till Jahannamun (!) – det var just detta fenomen – idolen så predikade.
En intressant detalj i sammanhanget, putslustig måhända, är att karl’n sedermera bytte namn till ’Artre Teartre’
’vem är du?’
inte von..
’utan’

Det börjar bli mörkt på hösten kant/ men - jag fortdätta frenetiskt läsa , och går in i rollen dom hjälten i boken.. det sägs ge dålig syn, men Allah lovar Paradiset åt den, som riskerar förlora sin syn för hans skull..

'men nätterna de mörka, och dagarna de gula, de blekte mina ögon så ruggiga och fula..' - skriver Nils Ferlin, men, jag har lång väg hem - inte som han, rätt så obegåvad den poeten