Vi tror på någon övermakt.
Jag gör det också, ibland.
Ibland är när jag/vi/ni/du/dem/de
inte vill, inte orkar, inte kan
förstå den bittra sanningen.
För det är i den bittra sanningens stunder
som vi i förtvivlan roppar på GUD.
\"GUD hjälp oss nu, ser du inte hur vi lider?\"
\"GUD varför finns du inte här, visar ditt stöd?\"
Varför kan vi inte i krigets studer konstatera
att de är inte GUD som inte ser OSS?
Det är vi som inte kan vara våran egen
övermakt!
De som tror på GUD ska göra de, men
det är svårt att acceptera att det finns
så mycket lidande.
Lidande som genom tiderna
accepterats genom att vara våld genom GUD, för GUD
och tillåtet av GUD.

Nn kommer många frågor, säkert med många svar.
Jag vet inte om GUD finns eller om HAN är något som
VI vill ska finnas. Men jag ska fortsätta fundera, ett
tag i alla fall.