Solens resa mot horisonten närmade sig sitt slut, vägarna verkade oändliga. Vindarna lika mycket med som mot, men en känsla ledde så tryggt genom natten.

Skyns ljuvligaste uppenbarelse, en bortglömd blandning av solens värme och himmelns kyla, ett fåtal stjärnors frånvarande sken, närvarande från ljusår bort.

Kvarter efter kvarter, rusande över lugna gator, steg för steg, Varje sekund avgörande. Kan inte låta gå nu.

Rädsla och feghet lämnad i beslutets ögonblick. Tvivlets röst äntligen tystad.

Hjärtats rytm stegrande, kan det kännas så starkt?

Höger, över grönskade sprickor i den varma asfalten. Vänster, genom parkens stillsamma nattvila. Rusande längs kulörfyllda, blomtäckta väggar.

Därefter ett slut. Inga fler steg kan tas, kan varken fly eller vända. Fast i stunden som skriker att agera, att inte begå passivitetens svek.

Allt föregående lett hit. Hjärtat vill skrika sin sanning. Framme vid ögonblicket. Där och då, allt eller inget.

En oneklig saknad, ett tacksamt leende, en tår söker sig igenom de långa åren.

Trots allt, var stundens verklighet svårast att förstå.