Femtonåriga Kristin från den lilla byn Ballerstad har gjort sitt dagsverke åt bonden och sover nu djupt på sin bädd av halm. Plötsligt vaknar hon med ett kraftigt ryck, hennes hjärta slår fort och bultar hårt i brösten. Var det en dröm eller varför känner hon sig så rädd? Hon lyssnar intensivt och försöker förstå vad det var som hon väcktes av. Det är kolmörkt i det lilla timrade huset, där Kristin bor tillsammans med sin pappa. Hon hör hans lugna andetag susa genom rummet, eller är det andetag? Kristin känner plötsligt en isande känsla genom kroppen, en känsla av skräck. Det är inte pappans andetag hon hör. Det här är ett andetag från något annat. Men vad? Det kan väl inte vara...?
Den svarta gestalten tornar upp sig framför Kristin. Hon försöker skrika, men skräcken har tagit ett fast grepp om hennes strupe så det kommer bara ett tyst, konstigt gurglande från hennes hals. Hjälplöst försöker hon krypa ihop och göra sig osynlig under renfällen som hon haft som täcke. Hennes händer fumlar i mörkret efter den lilla träpipan som hon fick av sin pappa. Pipan som sägs skrämma bort onda väsen och som nu tycks vara utom räckhåll för henne.
I huvudet dyker plötsligen minnet av hennes mamma upp. Mamman som dog för ganska exakt ett år sedan. Alla i byn ”vet” att det var jätten Valle som dödade Kristins mamma, den där hemska natten. Valle har i många år satt skräck i den lilla byn. Enligt sägen går han runt nattetid och bränner människor för nöjes skull. I byn har de senaste femton åren dödats över tio människor, nästan en tredjedel av byns befolkning.
Minnesbilderna av sin mammas förkolnade kropp och paniken som utbröt i byn vid dödsfallet förstärker hennes känsla av skräck. En förlamande känsla. Samtidigt infinner sig ett ogenomträngligt hat mot den mörka gestalt som nu står framför henne. Det måste vara samma varelse som den som dödade hennes mamma. Det hörs tydligt hur den andas och hon känner en svag doft av jord och något som närmast kan beskrivas som bränt kött.
I samma stund som Kristin äntligen känner den lena träpipan mot sina fingertoppar, tänds ett skarpt sken framför hennes ansikte. En låga av eld flammar upp och gör henne helt förblindad i några sekunder. Hon känner värmen från elden och ser hur den sakta rör sig mot hennes säng.
I ett panikartat försök att övervinna jätten, som hon nu är helt övertygad om att det rör sig om, greppar hon den lilla träpipan, för den mot sin mun, blundar hårt och blåser allt hon orkar och kan. Ljudet som kommer ur den lilla pipan är gällt och vasst. Hon blåser och blåser för allt vad livet är värt och ögonen kniper hon ihop som för att stänga ute allt det hemska som pågår runtomkring henne. Efter vad som känns som en evighet börjar Kristins ork att blåsa ta slut. Det känns som att hon inte har något syre kvar i lungorna och hon kommer svimma vilken sekund som helst. Hon hör fortfarande andningen från varelsen och hon känner den äckliga lukten från den. Kristin hör eldens knastrande ljud och känner värmen från den, fast inte på lika nära håll som innan hon började blåsa i pipan. Kanske fungerar det precis som utlovat. Tanken på att undkomma ger henne förnyad kraft att blåsa lite till.
Dörren till den lilla timrade stugan sparkas upp med ett kraftigt brak och instormandes i rummet kommer grannen med en spade i handen. Kristin ser förstås inte vad som händer då hon fortfarande blundar. Hon slutar blåsa i sin pipa och lyssnar nu i stället på ljuden som kommer ifrån stugans alla hörn. Det grymtas och bankar som att någon blir slagen med någon form av tillhygge och trots att skräcken nästan lamslår henne vill hon försöka förstå det som sker. Försiktigt öppnar hon sina ögon.
Det första som möter hennes skräckslagna blick är elden som kommer från en fackla på golvet. Alldeles intill vedspisen ligger den, och som genom magi har det inte tagit sig i golvplankorna. Hon ser förundrat på facklan och konstaterar, utan att riktigt förstå, att den är gjord av hennes blå favoritklänning. Den som hon bara använt vid riktigt högtidliga tillfällen. Blicken höjs från facklan och den syn som Kristin möter är en syn som blir nästintill obegriplig att förstå.
Där på det smutsiga golvet ligger hennes pappa. Han är blodig från ett slag av en spade i skallen och har brännskadade händer. Där ligger han, nedbrottad av deras granne och iförd något som Kristin uppfattar som en björnfäll. Till en början hör hon inte det svaga ljudet av kväljd gråt, hon är allt för omskakad av händelsen och frågorna som studsar runt i hennes huvud. Varför är hennes pappa skadad av elden? Varför är han klädd som han är och vart är jätten?
Hon tar sig upp från bädden på vingliga ben, fortfarande omtöcknad och utan att förstå vad som hänt. När hon böjer sig ner för att prata med sin pappa hör hon hans gråt. Hon tar en bit av sitt nattlinne och torkar en tår från hans kind.
-Såja pappa såja, viskar hon ömt.
-Häxa, det är ditt fel att mamma din dog.
De hemskaste ord kommer ur hennes pappas mun och sakta går sanningen upp för Kristin. Jätten som satt skräck i hela byn, är ingen mindre än hennes egna högt älskade pappa. Han har ända sedan Kristin föddes letat efter den som orsakat honom sådan olycka. Han har nämligen hela tiden trott att Kristin var ett trollbarn, en så kallad bortbyting. Han har systematiskt försökt räkna ut vem den skyldige var och trodde att om den skyldige bara var död, skulle uppgörelsen med trollen upphöra och han skulle få sitt älskade barn tillbaka. Till slut ställdes han inför fakta, att det måste vara hans egen hustru som gjort honom den otjänsten att byta bort deras barn, men när hennes död inte förändrade faktumet att Kristin förblev densamme, så förstod han att han måste försöka ta död på barnet också.

Tre dagar senare har byns alla invånare samlats vid kungens källare, som ligger precis i utkanten av byn. Det är en plats dit man tar sig för att skänka gåvor, till kungen men också till de onda makter som tros finnas i skogarna runtomkring.
Ris och löv har samlats in av alla invånare och ligger nu i en stor torr hög och ovanpå syns en påle, nerstucket i högen. Den fastbundna kroppen har huvud uppe med hjälp av ett rep bundet kring pålen och ögon är förbundna med halm. Invånarna dansar och sjunger lovsånger till de gudar som ska skydda dem från det onda som drabbad deras lilla by så hårt. Facklan som Kristins pappa tillverkat tänds åter, bomullstyget i flickans klänning brinner med klar låga och när hennes far sänker ner den i den torra rishögen slår lågorna upp som röda tungor mot skyn.
Skriket från Kristin när hennes unga kropp förvandlas till aska dränks av eldens sprakande och invånarnas glädjetjut. Äntligen ska de befrias från trolldomen hon tagit till byn.