En misslyckad man.

Ibland känner man sig väldigt misslyckad. Frågan är: Är det bara jag som känner och tänker som jag gör?
Var gick det fel? Är det fel någonstans, eller är det bara som jag tror?
Kan man verkligen skylla på samhället när saker och ting inte är som man vill, att dem ska vara?
Jag tror inte det. Att jag tänker som jag gör måste ju bottna i något annat. Är det min uppväxt som spökar? Det faktum att jag alltid varit ensam. Att jag aldrig riktigt haft en bästa vän. Eller ens en vän. Det är många som lever i ett påhittat liv. Dem verkar vara så lyckliga utåt sett. Men är dem verkligen det ?
Jag har aldrig velat bli rik och berömd. Jag har dock drömmar. Men även om min högsta dröm är enkel, så är den samtidigt, till synes, omöjlig.
Tänk att äntligen få träffa en kvinna , som fullständigt gör en lycklig på alla sätt. En kvinna som jag kan göra lycklig på alla sätt. Det ät den ända dröm jag har. Varför är det så svårt att hitta henne?
Jag har redan gått miste om livets underverk. Att ha egna barn. Ha en egen familj. Nu är känns det ju omöjligt. Det känns inte som att det kommer att ske. Min nästa födelsedag, blir min 50:e. I och för sig så räknar jag inte dem dåliga födelsedagarna, så man kan ju säga att jag fyller 30. Tänk om det funkade så.
Ibland känner jag mig uppgiven. Som att min vardag bara passerar utan någon som helst mening. Jag vill ju leva det där livet, som alla andra verkar ha. Jag kan ju medge att jag inte är den mest pratglada mannen och dessutom hatar att prata i telefon. Men det har ju blivit så med åren. Jag har mina stunder, då jag är utåtriktad och glad. Pratar gärna och träffas över en fika och så. Men det slutar alltid med en känsla av att inte existera.
Man lovar att höras och ses igen. Men istället är man bortglömd redan dagen efter. Eller att man inte duger till. Är jag för ärlig när jag pratar med kvinnor. Är jag för snäll? Eller är det så att jag ställer för få frågor om dem? Att jag på så sätt skulle verka ointresserad ?
Jag har svårt att fråga om allt. Jag fick aldrig ställa frågor som barn. Var inte så jävla frågvis! Måste du vara så jävla nyfiken jämt? Min styvfar hatade mig från dag ett. Det visade han gärna. Men bara när vi var ensamma. Bland folk var det annorlunda.
Visserligen har jag haft förhållanden. Om så korta. Dem bröts när jag slutade att betala för allt och gjorde för mycket. Man ska tydligen inte vara för snäll och omtänksam. Tydligen ska man vara ett svin. Det verkar så i alla fal. Jag vet inte hur många gånger jag har hört från kvinnor vilka svin dem har träffat. Men lika fan fortsätter dem att träffa just den typen av män. Jag fattar inte den logiken. Att jag förmodligen aldrig kommer att ha egna barn och en lycklig familj, kan jag leva med. Men tanken på att jag skulle leva hela mitt liv ensam och dö ensam, den tanken är tuff att ha. Tankar som den gör ju att självförtroende sjunker till botten. Och det i sin tur ger ett uppgivet intryck. Och vem i hela världen vill träffa någon som är uppgiven?
Vad krävs för att få ett gladare liv? Vad behövs för att träffa någon?
Jag kan ju inte ändra på vem jag är. Då låtsas jag ju bara. Och det är ju inte rätt. Man ska ju vara som man är. Det säger ju alla, medans dem låtsas ha ett bättre liv än dem faktiskt har.
Ta till exempel det här paret, som just kom in här på fiket. Han visar tydligt med sitt kroppsspråk och ton i rösten att han vill visa upp vad han har. Han verkar faktiskt inte bry sig så mycket om henne. Hon ska bara stå och vara vacker. Hon ler bara när han ser på henne. Men det leendet är ju tydligt en fasad. Hennes ögon skriker ut att hon är olycklig. Till och med rädsla syns i hennes ögon. Men samtidigt, hennes hållning och utseende ger ett intryck av lycka. När jag ser par som dem, känns det bra att vara singel. Jag är ju hellre olycklig ensam, än olycklig med någon.
Att snart fylla 50 och inte ens träffat någon på åttan år, känns i själen. Det går liksom inte att beskriva den känslan. Men ska man ge det en beskrivning, så är nog ordet Tomhet, det som passar bäst.
Under dem senaste åren så har ju även livsstilen eller vardagen drabbats. Jag har till exempel en telefon. Men varför? Den ringer ju aldrig. I och för sig så hatar jag att prata i telefon, men ändå. Och när jag tar mod till mig att ringa någon, så är det alltid dålig timing. Dem sista åtta ren har jag har ett ”långt” samtal. Det varade i två minuter. Det är inte utan att man vill ge upp helt och hållet. Min ambition och viljan att göra allt har ju tynat bort med tiden. Man har liksom brutits ned. Trots det så har jag alltid funnits där för andra. Aldrig har jag begärt något tillbaka. Dem drömmar jag en gång hade, kommer jag knappt ens ihåg längre. Jag har viss talang inom konst och brukade vara kreativ. Målade och var ute och fotograferade mycket. Men det var länge sen nu. Idag är jag mer som en vålnad. Sitter mest hemma. Går jag ut så är det för att handla mat eller betala någon räkning. Det har gått så långt att jag inte längre ger ögonkontakt med folk. Jag vet att jag får skylla mig själv att jag har slutat tro på mig själv. Eller är det verkligen så? Ska jag skylla mig själv?
Ja, kanske det ..
Hur som helst så finns den drömmen kvar. Om något svagare. Men den lever. Den dagen, om den någonsin kommer, när jag möter henne. Kommer förmodligen att ta dö på mig. Skulle jag verkligen klara av att få uppleva kärlek? Vad är kärlek? Vet jag ens vad det är? Jag tror inte det. Vad jag vet så har jag aldrig varit kär.
Om det beror på min uppväxt eller inte, vet jag inte. Men att visa känslor har aldrig varit tillåtet. Det betyder ju inte att jag inte har känslor. Tvärtom, jag har massor. Men hur visar man det? Attraktion är ju viktigt. Det börjar ju alltid med att man gillar någons utseende. Så är det ju. Men det är inte det som är problemet. Såvida alla ljuger för mig. Jag har otaliga gånger fått komplimanger och höra hur snygg eller fin jag är.
Men det hjälper ju ingen att vara ett vackert skal om ingen vill se vad som finns inuti.
Att jag tar mig ut på det här sättet, som idag. Sitta på ett cafè och studera andra, har blivit mer sällan. Att försöka träffa någon online är ju ännu värre. Snacka om lögner och falska intryck. Ne, drömmen om ett lyckligt familjeliv med egna barn och allt är nog död. Man får nog inse att det liv och den vardagen som jag har idag, är början på slutet av mitt liv. Men med en liten glimt av positivet…det kunde vara värre. Frågan kvarstår och kommer alltid att finnas där: Vad gör jag för fel?
Jag vill ju absolut inte vara ensam på det här sättet. Livet ska ju upplevas tillsammans. Men var och hur ska jag kunna träffa den kvinnan?
Är jag den ände man, som upplever det så här? Det är inte utan att man känner sig mer och mer likgiltig. Att man egentligen inte bryr sig längre. Uppgivenheten styr ens tankar till ett mer negativt plan. Tänk att saknaden av något som kärleken kan förstöra så mycket och ändra ens personlighet så. Jag är ju en bra människa. Eller jag var det i alla fall. Omtänksam och hjälpsam i alla lägen, till vem som helst. Inga fördomar eller något sådant. Den mannen finns ju kvar i mig någonstans. Men med tiden tynar han bort. Kanske är det försent att träffa den där kärleken? Vet jag ens hur hon ska vara? Har jag över huvudet taget några preferenser om det kvar? Finns drömmen verkligen kvar i mig? Eller är det bara så att jag försöker intala mig själv det, för att fortsätta leva vidare? Hur det än är, så är det bara att ta det sista kaffet, resa sig och gå. Man blir ju knappast klokare av att grubbla.
Man är vad man är. En misslyckad man.