Jag tror inte på några gudar, men ikväll står jag på mina bara knän för att be
Klumpen i magen och tårarna som rinner, får mig att fråga om det här är allt som livet har att ge

Jag tänker på alla drömmar jag hade som liten, då allt var möjligt och livet bara var en lek
Men idag skäms jag över att ha gjort den där pojken så sliten, då jag ser hans livsgnista som har blivit så blek

Jag har förlorat det där som ger människan hopp och viljan att leva, det där är något som inte längre står inom min makt
Den här gången är jag rädd att själen fått en alltför stor reva, och jag antar att en jägare inte är något utan sin jakt

Efter varje fall så ska jag ju aldrig falla mer, för det sägs att man ska leva som man lär
Men för varje gång faller jag alltid längre ner, och jag blir rädd för vart det här bär

Jag undrar alltid hur det kommer att gå den här gången, och hur pass ömma mina knän måste bli
Jag undrar alltid om det här är sista sången, den jag nynnar på när alla andra går förbi

Men fastän jag med skamsen blick ser bak på alla broar som bränts, så fortsätter jag ändå att gå
För jag har kommit till insikten att när jag än faller, så kommer jag aldrig att ha någon som fångar mig där och då

Men den här gången så väljer jag trotsallt att gå med ljuset mot ansiktet, så att jag har alla skuggor där bak
Motvilligt staplar jag fram, men den här gången med en rygg som är rak.