Några år på tomgång sen glömmer man vem man är
En insikt och rädsla för vart det hela faktiskt bär
En hjärna som nekar men ett hjärta som förstår
Det är mitt enda sällskap vart jag än går

Tvivlen blir nu bara fler och fler
När mörkrets furste vill ha mer
För av hoppet finns nu inte mycket kvar
När även prästen har tappat sina svar

Medans tiden den sviker som aldrig förr
Framför mina steg stängs dörr efter dörr
För priset det blir alltid lika högt
När man låtsas leva fast man dött